060828: I fablernas värld
När Göran Persson
vill ha pålitlig information om verkligheten samtalar han med fyra statyer som pryder Sagerska palatset, hans bostad i Stockholm. Persson anser att statyerna är bättre än "instituten" när det gäller att pejla läget i opinionen. Det berättade han i SVT:s Utfrågningen på söndagskvällen.
Frågan är vad
mer statyerna har berättat för vännen Göran. Han tycks nämligen ha kontakt med en annan och högre verklighet än den hans undersåtar framhärdar i. Allt är väl i Görans värld. Obehagliga siffror från statistiska centralbyrån om exempelvis bidragsberoende är inte obehagliga, eftersom de inte är sanna i Görans värld. Och om de skulle vara sanna så kommer de att vara osanna i morgon eftersom allting blir stadigt bättre. I Görans värld. Allt är redan mycket bättre än vi kunde ana. Det finns exempelvis inga universitetsutbildade ungdomar som är arbetslösa. Invandrararbetslösheten är snart ett minne blott. De ökade sjukpensioneringarna utgörs i stort sett bara av utslitna 60-åringar, vet Göran. Vi som trodde oss veta att unga människor på senare år har varit en snabbt ökande grupp har tydligen levt i villfarelse.
Jo, kanske finns
det någon invandrare som är lite arbetslös, erkände Persson till sist. Men det stora problemet nu är - arbetskraftsbristen!
Den som får en känsla av deja vu när hon hör detta ska inte vara orolig. Vi har nämligen hört den förut: Valåret 1998, den 10 juni, skrev Göran Persson och LO-basen Bertil Jonsson på DN Debatt att "Sverige står nu inför de goda tidernas utmaningar. Allt fler varnar för arbetskraftsbrist."
Ams varnade samtidigt
för att pensionsavgångar och brist på utbildad arbetskraft skulle komma att leda till arbetskraftsbrist i början av 2000-talet. 1998 rådde massarbetslöshet, men Persson talade med förakt om oppositionens fixering vid detta tidsbegränsade fenomen. Han kallade det "mikropolitik" ("De vill sitta i Stockholm och vrida på rattar"). Själv intresserade sig Persson för de långa perspektiven - för makropolitiken. Och då såg han arbetskraftsbrist. Det är åtta år sedan. Frågan är om Sveriges alla arbetslösa tycker att det är okej att betraktas som oväsentliga, mikroskopiska partiklar i det majestätiska perspektiv som breder ut sig för statsministerns blick.
Det är åtta år sedan, som sagt.
Och Persson har bara blivit mer verklighetsfrånvänd. Men inte helt. Han fattar att han kan förlora makten. Och då drar han sig inte för att spela på främlingsfientliga strängar. Medan svenskar aldrig fuskar med bidrag i Görans värld, utan vill jobba som bävrar och i alla avseenden är hederliga och skyddsvärda, får vi nu veta att invandrare måste hotas med mindre pengar för att de ska pallra sig iväg till svenskundervisningen. Socialdemokratin framstår som lika fattig som dess ledare har blivit grandios.
Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan