Halv böj blues

Många visste att han tutade friskt, Mäster Cees. Men det uppfattades av anhängare utanför den inre cirkeln mest som rimlig utlevelse för en visdiktare.

KLAS GUSTAFSON | Ett bluesliv.
Berättelsen om Cornelis Vreeswijk | Leopard

Det fanns fler

trubadurer på den tiden och fler idioter. Själv såg jag poeternas skålande som friska tag. Fulla diktare var lika bra diktare eller ännu bättre, kunde det förefalla. Cornelis Vreeswijks liv verkar ha bestått lika mycket av ruelse som av rus. Det fanns en sotsvart värk i honom och ett alkoholeldat raseri som bröt fram i vrål och misshandel. Det finns stycken i den nya boken om Cornelis som man helst hade sluppit. Jag fick att läsa och begrunda en sorts slutgiltig skildring av en av Sveriges främsta visdiktare genom tiderna. Beredd att fyllas av beundran, kärlek och saknad läste jag om hans uppväxt och karriär, hans förebilder, lustar och längtor, hans friskhet och sjukdomar. Och allt finns med i Klas Gustafsons välrekade bok Ett bluesliv.

Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk (namnet uttalas Frejsvejk) föddes i Holland två år före andra världskrigets utbrott. När tyskarna kommit dit och de allierade börjat bomba, lade hans mamma in honom på ett sanatorium. Cornelis fick veta att han hade TBC, men hans systrar har senare sagt att mamma Jeanne fixade in honom, frisk, för att hålla honom undan från krigets elände. Systrarna har berättat att Jeanne Vreeswijk aldrig upphörde att favorisera sin son. Ingenting var någonsin hans fel. Nunnorna på sanatoriet matade honom med grädde och feta såser. Han kom ut bland magra krigsungar som en bortskämd tjockis. När familjen flyttade till Sverige efter kriget var han en fet skolpojke som dessutom talade ett obegripligt språk. Men han gav sig fan på att lära sig svenska och lärarna häpnade över hans förmåga att göra det. Själv sade Vreeswijk att det framför allt var den tecknade serien Fantomen som gav honom det nya språket.

Cornelis var

tonåring på 50-talet och jag kan i mitt eget minne följa hans färd genom de musikarter som dominerade decenniet. Det var främst New Orleans-jazzen, dixien och bluesen, innan rocken välte allt över ända. Han lärde sig spela gitarr lika ensam som han lärt sig svenska. Men han lyssnade på bluesgubben Leadbellys hårda gitarrspel, ett dunkande på strängarna, men samtidigt ett glidande. Skolade gitarrister undrade alltid över Vreeswijks gitarrspel. Det föreföll dem oskolat och hårt, men med en rytmisk tajming som ryckte med dem och gjorde dem lyckliga.

Leadbelly gav

bluesen, Mose Allison gjorde bluesen cool, Georges Brassens visade att chansons inte krävde darr på rösten. Brassens var inte formbunden som bluessångarna, skriver Klas Gustafson, han var inte så fin i kanten som visdiktarna. Hans var beskrivningar från samtiden som punkterade borgarnas dubbelmoral och värnade om de olyckliga. Den unge Cornelis insåg att det där kunde han själv göra. Vi vet att han gjorde det. Men innerst inne ville han bli författare. Jag minns själv vid ett besök på den pråm som han bebodde innan den sjönk i Årstaviken att det stod ett inramat fotografi av Hemingway på hans skrivbord. Han bejublades som visdiktare och scenartist, han fick grammisar och guldskivor och en publik som älskade honom. Han trivdes på scenen och skrev nästan oavlåtligt nya visor. Men inget av allt detta gjorde honom lika stolt som när Norstedts gav ut diktsamlingen En handfull gräs, som om det erkände honom som en riktig diktare.

Cornelis Vreeswijk

jämfördes ofta med Bellman, som säkert också hade bekymmer med sin popularitet. Jag gissar att Bellman skulle bli dyster om han fick höra att hans mest älskade sånger är Gubben Noak och Fjäriln vingad. Vreeswijk avskydde både Hönan Agda och Brevet från Kolonin. Skitvisor, menade han, som han smällt ihop på en halvtimma. Vreeswijk har också jämförts med Taube. När han för första gången mött Taube sade han att den folkkäre Evert var den ensammaste människa han någonsin träffat. Kanske mötte han en ännu ensammare när han tittade sig i spegeln. Vem fan skulle bli kär i en fet holländare, sade han åtskilliga gånger. Men han hade alltid gott om kvinnor. Inte bara famnar för en natt, han hade trogna, goda och starka kvinnor som stöttade honom livet igenom. Men ingen av dem orkade i längden leva tillsammans med honom. Han var enligt dem en maniskt svartsjuk man. Det finns berättelser i boken om hur han på de löjligaste vis försökte avslöja sina hustrurs inbillade otroheter, bland annat genom att klättra upp i ett träd på natten och spana in i sin egen sängkammare. Troligen var det i ett alkoholeldat svartsjukeanfall som han gav sig på en av sina hustrur med rasande våldsamhet. Det är inte alls långsökt att tänka på varifrån han hämtat några drag till sin visfigur Personliga Persson: En 37:a brännevin har han med sig av gammal vana. Sen spöar han sin fru med dunder och brak, somnar som ett svin, vaknar som ett vrak. Men roligt det var det och det var ju bra det.

Cornelis Vreeswijk

var alkoholist. Han gjorde slut på kappsäckar med kontanter på krogar, klubbar, hotell och allt tänkbart sedeslöst leverne. Han drog på sig skulder och skulle ha åkt dit rätt grovt för skattebrott om inte Olof Palme och en människovänlig chefskronofogde hjälpt honom. Han hade säkert mycket kul i den mån han kunde minnas. Kvällstidningarna hade en och annan löpsedel om honom. Många minns nog de två transvestiter han gick till sängs med för att med ett vrål upptäcka vad de hade som de inte borde ha. Han jagade ut dem med en kökskniv, rispade en av dem i ryggen och skrev en fantastisk visa om händelsen. Ändå var han egentligen inte alls så jagad och uthängd som dagens kändisar. Och han förstod meningen med att sjunga ut innan man blev tvingad att göra det. Han hade för det mesta fördrag med pressen och fick personliga vänner även bland journalister.

Klas Gustafsons bok

om Cornelis Vreeswijk är något av ett journalistiskt storverk. Han har inte bara läst på, han har gjort ett stort antal intervjuer, han har nosat i alla spår efter Mäster Cees från födelsestaden IJmuiden i Holland till Sophiahemmet i Stockholm där han, just över 50, dog av en cancersvulst på en något skrumpnad lever. Han har redovisat alla åtkomliga data om trubaduren och dragit rimliga slutsatser utan att analysera. Troligen har han arbetat ungefär som han gjorde med sin bok om Beppe Wolgers som fick ett entusiastiskt mottagande år 2003.

Det enda

jag inte kan ta till mig och förstå är skildringarna av Cornelis våldsamma raseriutbrott. Litet grann lärde jag känna Vreeswijk, några gånger intervjuade jag honom och försjönk som alla andra i hans bruna blick, förvånade mig över hans beläsenhet och älskade hans visor. Jag förstår inte att hantera det som berättas om hustrumisshandel och andra plötsliga eruptioner av blodigt våld. Inte heller hur det berättas. Jag önskar att det inte hade behövt stå där och jag har en känsla av att Klas Gustafson önskade detsamma när han skrev det.