Isobel Hadley-Kamptz: Pojkarna förlorar

En kompis berättade upprört om sitt BVC-besök med sonen. Han var tio månader. Inne på rummet hade han börjat försöka klättra upp på en städvagn. "Vad stark och teknisk han är", sa sköterskan. Min kompis bara gapade. Teknisk? På vilket sätt är det tekniskt att klättra? "Jag skulle ha sagt att han bara är hemskt intresserad av städning", muttrade hon till mig. När man umgås med små barn stöter man på det hela tiden. Könsrollerna börjar klippas till och klistras fast direkt efter förlossningen. Bäbisar i liggvagnar benämns ständigt av beundrande besökare som söta respektive starka. Beroende på kön då. Och sen blir det bara värre. Otaliga undersökningar, nu senast sammanställt av delegationen för jämställdhet i förskolan, visar att vi ingenstans behandlar små pojkar och små flickor lika. Tvärtom stärker de som jobbar i förskolan existerande könsrollsmönster och minskar utrymmet för både flickor och pojkar att utveckla sina helt egna personligheter. Små flickor inlemmas snabbt i vuxengemenskapen. De får hjälpa till, lär sig att samarbeta, lär sig sociala koder. Lär sig att kontrollera sig själva. Små pojkar däremot betraktas inte sällan som ett slags vildar som man varken kan förvänta sig civilisation eller språk av. Det finns de som säger att det inte gör något. Som pekar på eventuella skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor som ska förklara allt från mäns stereotypa intresse för bilar till kvinnors lägre löner. När jag i våras intervjuade den konservativa feminismkritikern Elise Claesson trodde hon ärligt att pojkar och flickor skulle bli djupt olyckliga om man försökte motverka deras traditionellt könsbestämda roller. Alla barn, och vuxna, skulle nog bli olyckliga av att tvingas in i en tagen personlighet. Det gäller förstås lika väl blyga relationsinriktade flickor som försiktiga känsliga pojkar. Men ingen hävdar ju på allvar att de där eventuella skillnaderna skulle gälla alla individer. Och då måste vi försöka vidga det möjliga utrymmet för den enskilda människan. Vi måste ge barnen vidare ramar för den plats där de formar sina personligheter, sina intressen, sina jag. Det är det jämställdhetsarbetet i förskolan måste handla om. Man kan se det här som ett teoretiskt problem. Bara själva ordet genuspedagog väcker löje hos krönikörer och tyckare. Det kan man ju begripa. Men i verkligheten är de fastlagda könsmönstrena reella, oerhörda hinder. Det gäller framför allt pojkar. Och senare män. För könsrollen för flickor och kvinnor har ju sakta vidgats. Det är trots allt rätt okej att vara pojkflickig, att busa, att vara stark och orädd. De allra flesta flickor får det där tjejiga, det vi kallar social kompetens, ändå. Dubbelt rustade rusar de sedan ut i världen och lämnar pojkarna efter sig. I skolan är flickor vida överlägsna pojkar i allting. Ingenting, utomsvensk bakgrund, outbildade föräldrar, bostadsort, är en lika tydlig indikation på dåliga studieresultat som att vara kille. För killarna är så oerhört mycket sämre. I den högre utbildningen dominerar sedan kvinnor allting utom vissa specialiserade tekniska fält. Den moderna kvinnliga könsrollen är helt enkelt långt mer framgångsrik. Än så länge har män kunnat kompenseras genom kvinnodiskriminering och kontakter med andra män i maktpositioner. Men förr eller senare slår deras bristande kompetens igenom. Om vi inte vill att män ska bli en helt egen underklass är det dags att göra upp med delar av manligheten. Redan på dagis.

Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se