Kolla bara flickor från riskgrupperna

Nyamko Sabunis skrift

"Flickorna vi sviker" borde läsas av alla dem som tror att mänskliga rättigheter är universella och gäller alla som bor i Sverige. Men så är det inte. Enligt forskaren Astrid Schlytter är minst 100 000 flickor ofria i dagens Sverige på grund av hederskulturens fysiska och psykiska våld. Det är en skrämmande siffra som bekräftar att de uppmärksammade morden på Pela och Fadime inte var någon tillfällighet. Trots dessa fakta förnekar regeringens integrationsutredare Masoud Kamali systematiskt existensen av en särskild hederskultur, och därmed hedersvåld, genom att säga att samma sak förekommer överallt i vårt samhälle. Det är ett makalöst påstående, som liknar Gudrun Schymans tal om att alla män är talibaner. Ett citat från en intervju med Kamali i nättidningen från EU:s Paraplyprojekt säger allt om regeringsutredarens åsikter: "Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem () Det finns ingen speciell hederskultur". Tyvärr vägrar integrationsminister Jens Orback ta avstånd från denna typ av påståenden. Inför detta officiella medlöperi med hedersvåldets utövare är Sabunis text och radikala förslag ett mer än välkommet inlägg. Därmed inte sagt att hennes förslag är de rätta. Två förslag förtjänar särskilt att kritiseras, nämligen den obligatoriska gynkontrollen och att stoppa den offentliga finansieringen av konfessionella skolor. Den obligatoriska gynkontrollen av alla flickor vid grundskolans högstadium är ett mycket långtgående ingrepp i flickornas integritet. Liknande ingrepp ska i ett liberalt perspektiv begränsas till ett nödvändigt minimun och motiveras med noggrannhet. Det måste finnas en restriktiv proportionalitet mellan åtgärd och problem för att inte öppna vägen för en storebrorsstat.

Detta perspektiv saknas

tyvärr i Sabunis förslag. På det viset försvinner det vettiga i förslaget och motståndet blir kompakt, inte minst från alla kvinnor som upplever detta som ett helt omotiverat ingrepp. Sabuni borde ha begränsat förslaget till riskgrupperna som är välavgränsade och kända. Det handlar om flickor med föräldrar födda i ett antal afrikanska länder men också i några från Mellanöstern. Då skulle dessutom åtgärden kunna tillämpas på ett mycket mer effektivt sätt och skydda dem som skyddas skall, utan att i onödan tvinga hela den unga kvinnliga befolkningen till gynkontroller. Att stoppa den offentliga finansieringen via skolpengen av konfessionella skolor är också en åtgärd som saknar proportioner. En sådan åtgärd skulle enbart kunna försvaras om vi samtidigt föreslår en radikal sekularisering av alla våra skolor. Det skulle betyda att allt det som påminner om religion avlägsnas från våra vanliga kommunala skolor och gör dem till verkligen neutrala arenor ur trossynpunkt. Men detta låter sig knappast göras ty det skulle betyda oerhört långtgående ingrepp på kära svenska traditioner, som dessutom är en integrerad del av det svenska kulturarvet. Mer effektivt än ett generellt förbud är, utöver effektivare kontroller, åtgärder som hindrar dessa skolor att utvecklas till redskap för indoktrinerande sekter. Ett sådant förslag presenterade den arbetsgrupp som Sabuni och jag var med i inför folkpartiets landsmöte, nämligen att införa ett nytt obligatoriskt ämne i grundskolans läroplan: tolerans och livsåskådningar. Ämnet skulle ersätta nuvarande religionsundervisning och ges från första årskurs. I det nya ämnet skulle det demokratiska samhällets värdegrund diskuteras samt en allsidig undervisning i olika religioner och livsåskådningar ges. För att garantera att barn som går i konfessionella skolor får bra undervisning i detta ämne skulle externa lärare från den kommunala skolan undervisa i detsamma.

Det är så

vi måste arbeta oss fram, med liberala förslag som inte skjuter över målet och provocerar fram ett motstånd som bara gynnar dem som både Sabuni och jag vill motarbeta. Men jag förstår helt Nyamko Sabunis indignation, inte minst när vi har en integrations- och jämställdhetsminister som vi skäms över.