Frågor

Oproportionerligt?

Det finns ett ord som återkommer på ett besynnerligt sätt i de europeiska kommentarerna till det israeliska gensvaret på Hizbollahs krigsförklaring: ordet oproportionerligt. Jag är visserligen inte någon expert på militära frågor. Och även jag anser naturligtvis att vart och ett av dessa civila offer som strateger så diskret kallar sidoförluster (collateral damage) är en tragedi. Men när detta väl är sagt vill jag ändå gärna fråga dem som använder det där ordet hur de skulle reagera om terroristkommandon tog sig in på vårt territorium och i totalt förakt, ja totalt förnekande av våra gränser kidnappade franska soldater. Om städer som Strasbourg, Lille och Lyon liksom Sderot, Ashkelon och nu också Haifa utsattes för ett regn av katjusjaraketer som skördade tiotals - i fransk skala hundratals - andra civila offer vilkas martyrium tycks mig kunna väga upp libanesernas. Om själva huvudstaden i vårt land befann sig inom räckhåll för medelstora Zelsal-1-missiler betjänade av iranska pyrotekniker på direkt uppdrag av Ahmadinejad, och om man talade om för oss, som Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah just har sagt om Tel Aviv, att en träff på Paris inte längre är någon tänkbar hypotes utan ett prioriterat krigsmål och därtill också en helig uppgift. Jag skulle gärna vilja fråga dem vad som enligt deras uppfattning är en proportionerlig reaktion när mannen bakom sådana uttalanden med åtföljande attacker är offentligt känd som finansierad och beväpnad av ett land vars president aldrig har gjort någon hemlighet av sin beslutsamhet att skaffa sig kärnvapen och att med eller utan dessa kärnvapen utplåna den i sig fördärvade och brottsliga judiska staten.

Jag skulle också

gärna vilja fråga dem hur ett gensvar kunde se ut som skonade detta Libanon som till sin egen olycka blivit en gisslan för oansvariga ideologer och krigsherrar som i skriande kontrast till landets kultur, dess anda och dess traditioner som präglas av tolerans, kosmopolitism och fred oavbrutet har byggt upp en stat i staten som först och främst är en terroriststat som hotar hela regionen och naturligtvis också libaneserna själva. Jag skulle vilja fråga dem - ja, hur man kunde låta bli att intervenera i Libanon när landets regering har flera ministrar från Hizbollah, när dess president Emile Lahoud var gång tillfälle ges försäkrar att han i princip är solidarisk med Hizbollahs sak och dess målsättningar, när landets vägar används för att transportera raketer, missilramper och trupp mot fronterna och Hizbollahs fästen och när det är från radarstationerna vid Libanons flygplatser och särskilt den i Beirut som man lokaliserar de maritima israeliska mål som Hizbollahs batterier ska träffa som de gjorde i förra veckan. Och oproportionerligt som oproportionerligt - hur kan man till slut undvika den verkliga, den enda frågan som är viktig: var ser vi i dag de konkreta framstegen för den anda av moderation och besinning som alla bara ropar efter?

Hos israelerna

, som långtifrån att vara några änglar drog sig tillbaka från Libanon för sex år sedan, från Gaza för ett halvår sedan och som till sin stora majoritet är beredda att även om det som i dag skulle kosta störtskurar av bomber över deras städer och byar dra sig tillbaka från Västbanken och se en palestinsk stat under bildande inrätta sig där? Eller hos guds dårar som ger blanka fan i om det bildas någon palestinsk stat av vad slag det vara må och som i själva verket inte är intresserade av något annat än att få se Israel försvinna? Det är ju där skiljelinjen går. Och det är det som står på spel, det enda som står på spel i detta krig som i den meningen nästan är radikalare än de tidigare israelisk-arabiska krigen. På ena sidan står anhängarna av en samexistens mellan två folk som med tiden lär sig att utan vare sig illusioner eller fanatism förhandla, sluta fred och sedan kanske en dag börja förstå och tycka om varandra: i Palestina representeras dessa av Mahmud Abbas vänner och i arabvärlden i allmänhet av en växande skara ledare och representanter för en upplyst opinion, och i Israel representeras de av människor från - det är det väsentliga - både vänster och höger som äntligen har insett att det till slut inte finns någon annan väg än att dela landet.

På andra sidan

står de fanatiska anhängarna av en sak som inte längre har annat än ett avlägset samband med palestiniernas nationella sak och med det lidande som driver denna sak. I Gaza är detta Khaled Mechaals Hamas och här i Libanon är det Hizbollah: dessa båda representanter för en islamofascism som kontrolleras - det kan inte upprepas nog ofta - av folk som gömmer sig i Damaskus och framför allt i Teheran, där sitter de som drar i trådarna, och vars ansvariga på fältet uppenbarligen är beredda att om slutsegern så fordrar slåss till den sista libanesen, till den sista palestiniern och, naturligtvis, till den sista juden.

Av Bernard-Henri Lévy
kulturen@expressen.se