Marie Söderqvist: Med UD är du helt oskyddad om något händer dig i utlandet

Jag råkade i måndags landa på Arlanda ungefär samtidigt som de första svenska hemvändande turisterna från det krigsdrabbade Libanon. Kameror blixtrade, familjer och släktingar grät och skrattade om vartannat när de efter dagar av ångest och oro äntligen fick träffas hemma i Sverige. Jag fick sms häromdagen från en vän som är fast i Beirut. Hon ville veta om någon hade kontakter med någon på UD som kunde hjälpa henne. Sådana sms och telefonsamtal har säkert många tusen svenskar fått den senaste veckan. Men kontakter verkar inte hjälpa. I alla fall inte kontakter på UD. UD inväntar samordnade EU-insatser och har i varje fall inte när detta skrivs lyckats få ut en enda svensk. De som landade samtidigt som jag i måndags hade tagit sig hem på egen hand. Och de som i går hade nått tryggheten på Cypern hade lyckats ta sig dit med italienska båtar. Ingen som fruktar för sitt liv vill ha svaret att den hjälpande handen inte vill hjälpa just nu utan avvaktar och inväntar signaler från högre ort. Kanske ska inte UD syssla med att hjälpa resande svenskar i nöd. UD kanske är den allra sämsta organisationen för just det syftet, snobbig och med lätt förakt för semestrande vanliga svenskar. Sverige kanske är ett land som tycker att dess medborgare får klara sig bäst de kan utomlands. Det är ju en lite originell inställning. Men som medborgare vill jag gärna veta hur det förhåller sig. Får jag hjälp om det land jag råkar befinna mig i hamnar i krig, om jag kidnappas av någon gerilla, om alla mina pengar och tillhörigheter spolas i väg i en naturkatastrof? I vissa länder är mutor lösningen. Jag har själv rest över gränsen till Syrien under helt lugna omständigheter. Det krävdes ändå mutor för att få det hela att löpa lite smidigare. Många kritiker mot invandrare brukar lyfta fram att "en massa av dem som kommit hit har köpt sig platser på båtar och lastbilar och falska dokument". Just det, för det är så det fungerar. Man flyr och den officiella vägen är så trög att man tar till mutor. Man kanske kan ha en privat verksamhet som specialiserar sig på att hjälpa till i händelse av nöd. Försäkringsbolag borde kunna sälja den tjänsten. Jag har en försäkring till min bil som påstår att någon räddar mig varhelst min bil går sönder. De lovar att skicka bärgningsbil och att jag ska få tillgång till lånebil. Man kan förstås sälja reseförsäkringar på samma tema. Vi räddar dig var än i världen du är om något händer. Men det finns ingen marknad för det eftersom vi har ett utrikesdepartement som ska bistå med sådant. Men när de inte gör det och inte låter sig mutas till lite aktivitet, uppstår faktiskt en situation där man är helt oskyddad om något händer. Att det röriga och på många sätt illa fungerande Italien alltid ska vara bättre på att ta hand om drabbade medborgare utomlands än Sverige borde vara en tankeställare. Kan Italien borde Sverige kunna. Det handlar om inställning. Och problemet är kanske just det - UD tycker egentligen inte att det är särskilt viktigt att hjälpa landsmän i nöd. UD tycker egentligen inte att det är särskilt viktigt att hjälpa landsmän i nöd.

Av Marie Söderqvist
marie.soderqvist@expressen.se