Den svenska bokhyllans dammsamlare

Tidningen Nöjesguiden har

låtit en panel om 50 författare, kritiker och journalister välja tidernas bästa svenska roman. Varje paneldeltagare har ombetts leverera tre titlar. Somliga har också fått gardera med ett tilläggsnummer, den bästa svenska romanen som skrivits under de senaste 25 åren. Nöjesguiden har inte genomfört någon fullständig systematisering och viktning av enkätsvaren, men det förefaller klart att Selma Lagerlöf hamnar överst på prispallen med Gösta Berlings saga. Silvret går till Hjalmar Söderberg, främst kanske tack vare Doktor Glas. Strindberg och min egen favorit Eyvind Johnson gör ett godkänt, om än inte strålande, mästerskap.

Att det äldre

stjärngardet fortfarande dominerar planen så påtagligt är kanske lite överraskande. Man noterar dock skiftande formkurvor. Hjalmar Bergman på väg uppåt, Lars Ahlin på väg neråt. Bland de mer samtida författarskapen är de seniora segrarna Willy Kyrklund, PO Enquist, Agneta Pleijel och Kerstin Ekman. I mellangenerationen utmärker sig bland andra Stig Larsson och Klas Östergren. Per Hagman får spela rollen av den svenska romanens Ronaldhino. Idén har Nöjesguiden förmodligen knyckt från New York Times som nyligen genomförde eN liknande enkät. Toni Morrison och Philip Roth triumferade. Om inte Nöjesguiden hunnit kapa åt sig artikeluppslaget först hade vi gjort det här på kultursidan. Listor är kanonkul. Det är dock inte det enda skälet till det i offentligheten alltmer utbredda rankingraseriet. Det finns i samtiden en längtan efter ordning och reda i kulturarvet. Allt fler vill ha en kanon att luta sig mot.

I Danmark är

kanongjuteriet uppenbarligen en del i ett nynationellt, kanske nynationalistiskt, projekt ett försök att befästa danskhetens gränser. Samtidigt, på andra platser, kan det handla om ett mindre snävt definierat behov av att besvärja tillvarons gränslöshet. När medierna oupphörligen larmar och brusar vill man veta vad som verkligen har varit viktigt. Medierna känner sig manade att tillfredsställa också detta av dem själva skapade behov och ägnar sig därför allt mer hysteriskt åt att hjälpa sin publik att minnas stora händelser och stora konstnärer. Fixeringen vid minnesdagar, jubileer och topplistor skapar trots allt ett slags ordning i kaos. Neurotikern blir lugnare av att skriva kom-i-håg-listor och i en neurotisk kultur vill alla ha listor som slår fast vad man måste komma ihåg och därmed också vad man lugnt kan glömma. Vem minns i dag författaren Hugo Swensson? Han föddes 1879, dog 1957, var adjunkt vid Skara läroverk och skrev romaner som utspelade sig i skolmiljö. Paul Hoffman, läroverksadjunkt, hette en. Harry Sjöbeck, gymnasist, var titeln på en annan. Jag har själv aldrig läst Hugo Swensson, men enligt Litteraturhandboken utmärks hans författarskap av sober stilkänsla och diskret humanism.

De flesta böcker

skrivs för att glömmas. För de författare som aspirerar på ett liv efter bokslutet är det antagligen en ringa tröst att man i vissa fall kan bli ihågkommen just för att man är glömd, eller åtminstone oläst. Olle Hedberg är här det främsta exemplet. Så länge jag kan minnas har jag regelbundet påmints om att ingen längre läser Olle Hedberg. Han är i kraft av sin frånvaro intensivt närvarande i den svenska samtidslitteraturen. Så lyckligt har det inte gått för Hugo Swensson eller för Bosse Gustafson, en på sin tid rätt uppmärksammad samhällskritisk författare jag verkligen, om jag nu minns rätt, läste när jag var ung. Hur många kommer ihåg honom? Expressens kultursida startar i dag en serie artiklar om Dammsamlare författarskap som tryckts ut från topplistorna, stuvats undan i lådor, burits upp på vinden eller ner i källaren. Kristian Lundberg inleder med att påminna om Sven Delblanc. Delblanc? Han är väl inte bortglömd? Tja, två av deltagarna i Nöjesguidens enkät, Bengt Ohlsson och Sigge Eklund, nämner honom. De lyfter fram samma bok, en av Delblancs sista, memoarvolymen Livets ax från 1991.

Men glömska är

något relativt. För den som minns hur självklart central Sven Delblanc var i den svenska litteraturen för tjugo, trettio år sedan framstår det som ett mysterium att han så snart efter sin död är så marginaliserad. Förklaringen till gåtan är kanske just att Delblanc en gång var så stor och dominant det har kanske funnits ett behov att låta hans författarskap vila i frid en tid innan det kan återupptäckas, omvärderas och återskapas? En annan lösning på mysteriet med den försvunne författaren är att Delblanc fallit offer för ett paradigmskifte. Breda, episka, publika romaner av den sort han en gång förknippades med Hedebysviten, Samuelsviten är en undanträngd, undanstoppad genre i dag, utkonkurrerad och ersatt av kriminalromanen. Också författare som Sten Selander, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Sigfrid Siwertz, i viss mån Bertil Malmberg, kan ses som offer för ett paradigmskifte. De trängdes undan av den segrande proletärlitteraturen och den modernism som kom att förknippas med Karl Vennberg, Erik Lindegren och Artur Lundkvist. I dag är å andra sidan också de sistnämnda kanske på väg att hängas undan i garderoben. Fortfarande stora på universiteten litteraturens motsvarighet till popmusikens Big in Japan men blir de, kommer de att förbli, lästa? Frivilligt lästa? Inte säkert. Och, för att ta ett exempel från arbetarlitteraturen, vart tog Jan Fridegård vägen?

Somliga författare

har varit så i fas med sin tid och sin publik att tiden blev kort och publiken försvann. Lars Widding. Eller Knut Faldbakken, norrmannen som under några år i skiftet mellan 70- och 80-tal var bokklubbens Beckham. Nu dammsamlare liksom Erica Jong, Anderz Harning, Jerzy Kosinski och Rosa Liksom. Att vara helt rätt kan ur evighetens synvinkel visa sig vara helt fel. Hur ska det gå för tja Jonas Hassen Khemiri?

Av Per Svensson
per svensson@expressen.se