Vänstervågen i Latinamerika är USA:s och liberalernas fel

Mauricio Rojas är riksdagsledamot och folkpartiets talesman i flykting- och integrationsfrågor.
Han är också docent i ekonomisk historia.
Han kom till Sverige som flykting från diktaturens Chile.
Här har han senare gjort sig känd som en hårdför högerliberal.

En stark vänstervåg hemsöker Latinamerika. Maradona och Castro är folkets hjältar. Che Guevara och Venezuelas populistiske president Hugo Chávez har blivit massornas ikoner. USA är lika hatat som vanligt och ordet liberal är den värsta förolämpning som tänkas kan. Chiles kapitalistiska framgångssaga vill ingen kännas vid och globaliseringen förbannas. I land efter land väljs presidenter som lovar en oförsonlig kamp mot "marknadskrafterna" och införandet av socialism. Latinamerika är helt enkelt på väg att upprepa gångna tiders så tragiskt misslyckade experiment.

Hur kan det gå så illa?

Hur kan en hel region åter kasta sig i populismens armar och svälja en förlegad revolutionär retorik som bevisligen leder till diktatur och elände? Svaret på detta latinamerikanska syndrom är relativt enkelt. Det handlar om den fattigdom som mer än två hundra miljoner latinamerikaner lever i. Det handlar om osannolika rikedomsklyftor och stora folkmassor av icke europeiskt ursprung som fortfarande saknar minimala rättigheter och möjligheter. Det handlar om 25 år av ekonomisk stagnation, som skarpt kontrasterar mot de asiatiska utvecklingsundren. Det handlar i korthet om en frustrerad region som missat globaliseringens välgörande effekter och som i desperation vänder sig mot dem som lovar mest och fortast, det vill säga den populistiska eller revolutionära vänstern. Ansvaret för denna katastrofala utveckling ligger emellertid inte hos den militanta eller populistiska vänstern. Den vänstern är som den brukar, beredd att hänsynslöst exploatera folkets missnöje och lova guld och gröna skogar ur någon karismatisk ledares trollspö. Det verkliga ansvaret ligger hos regionens traditionella eliter, USA och inte minst, de latinamerikanska liberalerna. Det är eliternas traditionella rövarkapitalism, USA:s fördärvande bakgårdspolitik och liberalernas svärmeri för diktatorer och politiska maffiosos som har lett så många latinamerikaner till att se frälsaren i en Che Guevara, en Castro eller en Chávez.

Kapitalismen i Latinamerika

har alltid varit en grym parodi av den kraft som en gång i tiden utvecklade Europa och som numera åstadkommer under i Asiens stora utvecklingsnationer. Som godsägare eller industrimagnater visste alltid de latinamerikanska patronerna att tjäna så mycket som möjligt genom att köpa politiska favörer, utestänga konkurrenter och misshandla sitt folk. Därför är kapitalism någonting som av de flesta latinamerikaner uppfattas som synonymt med orättvisor och stagnation. USA bär ett stort ansvar för den latinamerikanska tragiken. Inte för att man skulle ha investerat i regionens naturresurser och andra industrier utan för att man på det mest krassa sättet bara såg till vinsterna och under långa perioder struntade i allt annat. Frihetens land betedde sig som ofrihetens beskyddare i den region som betraktades som en efterbliven bakgård. Fidel Castros antiamerikanska diktatur var ett historiens spratt för det land som haft så gemytliga relationer med så många latinamerikanska diktatorer.

Liberalerna till sist

men inte minst. Många av dem som gör anspråk på att vara frihetens vänner blundade för exempelvis Pinochets brutaliteter och lovordade maffiapolitikern Menem eftersom ekonomierna liberaliserades. På det viset komprometterades liberalismens framtid i regionen och de reformer som så väl behövs överallt gjordes till något suspekt. Latinamerikas folk är de stora förlorarna i denna tragiska utveckling, där man tror på de lösningar som bara leder till fördärvet och misstror den öppenhet och de reformer som kan ge regionen en bättre framtid. Stackars Latinamerika, dömt till kanske hundra år till av ensamhet! MAURICIO ROJAS

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se