PM Nilsson: Mannen som välte Sveriges Berlinmur

Han är för en stark välfärdsstat, han tycker att trygghetslagarna på arbetsmarknaden är bra, han är för den europeiska unionen, han anser att palestinierna självklart ska ha sin egen stat, att bosättarpolitiken är det dummaste Israel gett sig på, han är mycket skeptisk till den kristna amerikanska högern och han hade röstat på demokraten och miljöaktivisten Al Gore i presidentvalet 2000 om han varit amerikan. Men om det är någon av rösterna på DN:s ledarsida som är kontroversiell i läsekretsen så är det Per Ahlmark. Under sina 30 år som skribent i Expressen blev han sparkad två gånger för att chefredaktörerna fegade.

Vad är problemet med Ahlmark?

Jag träffar honom över en lunch i Stockholm och ställer frågan. Svaret är flera timmar långt, men han sammanfattar det själv med sina fienders ord: oförsonlighet. För att förstå 90-tals-fenomenet Ahlmark måste man förstå den tigandets kultur som skapades i Sverige efter andra världskriget. Ett helt etablissemang hade ju varit för Nazityskland och ville nu inte kännas vid vad de sagt och skrev under 30- och 40-talen. Och de blev lämnade i fred. De fortsatte sina karriärer i näringsliv, i medierna, i kulturlivet och politiken. Det tog 40 år innan Karl Vennbergs (Aftonbladets kulturchef) nazism kunde diskuteras, trots att alla som ville veta visste. Samma sak höll på att återupprepas när kommunismen långsamt föll samman under 80-talet och till slut med en skräll 1989. De som hyllat Mao, ställt sig på diktaturens sida i kalla kriget mot demokratierna och framhållit DDR som en mönsterstat ville inte ta konsekvenserna av sina ställningstaganden. De fortsatte sina karriärer som om inget hade hänt, som om alla kommunismens dödsoffer inget betydde.

Men den här gången

gick det inte. När Per Ahlmark kom ut med "Vänstern och tyranniet" 1994 var det som om Berlinmuren också föll i Sverige. Citat efter citat naglades fast ordagrant med datum. Medlöparna namngavs. Ingen kom undan. Självklart sågades boken av alla fyra Stockholmstidningarna, men Svenska Dagbladets kulturredaktör Peter Luthersson ansåg att den förtjänade en debatt. 35 artiklar publicerades och det blev en uppgörelse som Sverige dittills aldrig hade erfarit och som tio år efteråt resulterade i att det blev omöjligt att kalla sig kommunist. Kanske hade det hänt utan Ahlmarks insats, men hans bok var starten. Och det kostade honom. Få skribenter har fått utstå så avfärdande omdömen och bekämpats av så många och så ofta. Han anklagade ju en hel offentlighet.

Jag frågar om han känt sig ensam.

Nej, säger han först. Timbro gav ut böckerna. Mats Johansson var mycket uppmuntrande. "Men visst, det är klart att jag känt mig ensam, jag betraktades ju som företrädare för en bisarr minoritetsopinion. Och jag känner mig ensam i min världsbild. För mig är 6 juni en högtid, inte för att det är den svenska nationaldagen, utan för att det är D-day. Den dagen 1944 kom friheten till Europa och jag känner en oerhörd tacksamhet och börjar alltid gråta när jag ser bilderna. Men det är inte många som tycker så." Han tycker dock att det alltid funnits en varm underström i Sverige som varit mycket uppskattande mot honom. Inom borgerligheten fanns en stor lättnad när "Vänstern och tyranniet" kom ut. Och ofta när han skrivit om antisemitism, nazism och kommunism kom folk fram i tunnelbanan och tackade. "Det fanns en mycket stor del av svenska folket som till exempel aldrig godtog att halva Europa var ofritt under kalla kriget och som delade min tro på att det skulle komma en ny tid", säger han.

Han tycker också att Sverige

är en väsentligt bättre plats i dag. "Det är som ett helt annat land." Avståndstagandet mot Al Qaida-islamismen är överlag tydligt. Ungdomsförbunden, särskilt centerns och folkpartiets, samt de moderata studenterna visar stort intresse för hans idéer. "Det är första generationen som växt upp utan Sovjet, de är inte rädda, för dem är frihetens värde självklar." Ett annat tecken på en friskare tidsanda är att recensenterna av hans senaste bok inte en enda gång använde "Timbro" som ett förklenande omdöme. När "Vänstern och tyranniet" kom var det kommentarer om "Timbrokenneln" överallt. Nu finns en annan acceptans för pluralism. Så vad är egentligen problemet med Ahlmark? Vad är det i vårt samhälle som gör att diktatursvärmare så ofta belönas med ära och berömmelse och bergfasta demokrativänner marginaliseras som "tröttsamma"? I ett sådant idéklimat är oförsonlighet kanske inte den enda hållningen, men en mycket anständig och mycket effektiv. Utan Ahlmark hade Sverige varit ett farligare land.

Av PM Nilsson
pm.nilsson@expressen.se