Infödingarnas land

"En kulturell smältdegel"

Jag hajar till och måste läsa igen. "En kulturell smältdegel" Kanske är det ironi? Nä. Det finns bara ett område i de stora svenska medierna där man obehindrat använder de mest blanknötta uttryck som vore de nypåfunna. Jag talar förstås om resejournalistiken. Reseskildringen är en anrik genre. Inte minst de bästa anglosaxiska reseskildrarna som Jan Morris och Bill Bryson kan med några få tangentnedtryckningar förmedla möten och intryck så att man tror sig ha upplevt dem själv tillsammans med smartast möjliga ressällskap.

Så roligt har man

det inte i svenska resebilagor. Klyschfesterna upphör heller inte bara för att etablerat goda skribenter tar sig an sandstränder och myllrande folkliv. Genrens inneboende trivialitet klibbar sig fast. Om resejournalistikens enda problem var dess högstadiestilistik vore det förstås inte så mycket att bråka om. Men vill läsarna, alltså alla vi som just nu suktar efter att boka julresor till varmare nejder och blåare vatten, verkligen ha värsta sortens orientalism med i våra semesterdrömmar? "Jambo! ropar den lilla pojken." " indiska kvinnor i färgglada saris trippar iväg " " flockar av barn som ropar 'foti' (viting), vinkar, ler " Exemplen är hämtade ur de största tidningarnas resebilagor. Där myllrar det av mystiska beslöjade kvinnor, glada små bruna barn och infödingar i färgglada kläder. Alla våra vanligaste kolonialistiska drömmar om Afrika eller Orienten luftas. Att Svenska Dagbladet (2/10) i en ingress beskrev Oman som "Avslappnad solsemester och exotism, javisst" blir i sammanhanget mest fnissigt. Två av dessa koloniala föreställningar är så vanliga att de definierar genren. Drömmen om det så kallat genuina och tjatet om att alla dessa icke-västerlänningar är så jävla vänliga hela tiden.

I senaste numret

av SAS kundtidning ville Wallpaper-miljonären och globetrottern Tyler Brûlé se "det sanna Indien". Han syftade då inte på Barista Bar i Bangalore utan på områden där folk fortfarande lever som på 1500-talet. För det är vad vår längtan efter det autentiska resandet handlar om. Torun Elsrud är sociolog vid högskolan i Kalmar och har forskat på turism. Hon säger att det primitiva har hög status i vårt resande. Idealet är att besöka det oförstörda folket och vi letar aktivt efter det som passar in i vår bild av den attraktiva primitivismen. Elsrud berättar om en traditionell by i Indonesien dit en guide började ta turister. Turisterna var överförtjusta och byinvånarna nöjda över att kunna tjäna pengar.

Ett år senare

visade de stolta upp det cementgolv som de tack vare turisterna haft råd att lägga in i stället för det stampade jordgolvet. De västerländska turisterna blev däremot förfärade och tyckte inte att byn alls var lika pittoresk längre. Fattigdomen ska göra sig bra på bild. Men är turismen kolonialistisk till sin natur? - Definitivt backpacker-resandet i alla fall, säger Elsrud. Charterturismen må ha lägre status i väst, men i den sortens resande är inte världen på samma sätt bara objekt för vår blick. Den ger dessutom en större reell möjlighet till ekonomisk utveckling för resmålen. Det populäraste stenåldersresmålet de senaste åren har varit den lilla kungadiktaturen Bhutan. Dit åker Hollywood-kändisar med stjärnögda reseskribenter i hälarna och berättar om hur annorlunda allting är. Särskilt fascinerade brukar de vara av att alla de möter bär traditionell klädesdräkt. Satan, vilka snygga bildserier det blir av horderna av folkdräktsklädda småungar. Det är nämligen olagligt i Bhutan att ha moderna kläder. Det kan möjligen bli framtiden även för människor i Jämtland om den svenska satsningen på turism som ekonomisk drivkraft ska fortsätta, men det är inte särskilt pittoreskt att bhutaneserna får böta om de drar på sig ett par jeans. Inte heller att den enväldiga kungen ägnar sig åt etnisk rensning av stora folkminoriteter.

Men politiken hålls

nogsamt borta från resesidorna. För några veckor sedan lyckades SvD:s Karin Ström skriva en hel artikel om en exklusiv kubansk resort (på en paradisö dit kubanerna inte har tillträde) utan att nämna den allt hårdare kubanska repressionen. Hennes enda kommentar var att "buffén är faktiskt riktigt smarrig", trots Kubas decennier av matransonering. Jag frågar Johan Lindskog, chefredaktör på Res, om fördomarna inom resejournalistiken. - Jag ser det nog mer som slapp journalistik än som ett samhällsproblem. För man kan ju också se det som oförargliga beskrivningar av miljöer som den vanliga charterresenären faktiskt tycker är exotiska, säger Lindskog. Han berättar också om hur han hela tiden får artikelförslag från även extremt rutinerade journalister utifrån de allra enklaste obearbetade klichéer om främmande länder och regioner. - Många verkar vilja skriva mer för att dryga ut semesterkassan än för att de har något intressant att berätta. Sådana ekonomiska intressen vill vi däremot helst inte se hos resmålens invånare. I stället tjatar nära nog alla reseskribenter om hur särdeles vänliga just balineser, gambier eller bolivianer är. Men är det särskilt förvånande att de ler mot de vita turisterna? De vill trots allt ha våra pengar.

Men precis som

i många andra kommersiella tjänsterelationer vill köparen helst inte låtsas om stålarna. Barnflickor tar alltså hand om barn för att de är särskilt barnkära, horan ligger med dig för att hon gillar dig, sjuksköterskan byter våra förband för att hon har en inre drivkraft att vårda. Torun Elsrud påpekar att resan som västerländsk högstatusberättelse inte bör innehålla det "orena" kommersiella mötet. När man blandar in pengar solkar man det som vi låtsas är ett jämlikt möte mellan kulturer. Kommersiella relationer är inte nödvändigtvis dåliga och visst kan den som säljer saker vara uppriktigt snäll och glad mot kunderna. Men det är pengarna som är grunden för relationen. Och penningens makt blir bara tydligare ju större maktobalans som finns mellan säljare och köpare. Massturismen bygger på en sådan obalans. Hur skulle annars svenska medelinkomstfamiljer kunna känna att de kan unna sig det lilla extra på vinterlovet? Jag säger inte att det är fel. Men vi kan inte se turistmålens invånare som exotiska fåglar och låtsas som att vi är jämlika polare på en och samma gång.

Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se