Sluta gulla med duktiga pappor

Magnus Jacobson är pappa till Stella, 7 år, och Rebecka, 4 år, samt informatör på JämO.

Varför är det Nina Björk

som har ont i magen och inte hennes man? Varför är det inte vi pappor och andra män som debatterar konflikten mellan barnens behov och yrkeslivets krav, hur man ska kombinera föräldraskap och förvärvsarbete? Svaret är förstås att vår frånvaro är själva problemet, att det fortfarande är kvinnorna som har huvudansvar för hem och barn. Det är konstigt att det fortfarande är så, eftersom vi faktiskt har ganska goda förutsättningar för ett jämställt familjeliv under småbarnsåren. Alla mammor och pappor har 240 dagars föräldraledigt att ta ut, som ingen kan ta ifrån dem (vid gemensam vårdnad är föräldraförsäkringen individuell, pappan måste ju faktiskt överlåta sina dagar på mamman för att hon ska få mer än sin halva av dagarna). Alla småbarnsföräldrar har rätt att gå ner i arbetstid. Vi pappor också. Det är lag på att alla arbetsgivare ska underlätta för sina anställda att kombinera föräldraskap och förvärvsarbete (Jämställdhetslagens 5 §). För oss pappor också.

Ändå händer så lite.

Vi tar ut en knapp femtedel av föräldraledigheten och en tredjedel av dagarna för vård av barn. Just under småbarnsåren, när mängden hemarbete ökar exponentiellt i förhållande till livet före barnen, då jobbar vi mer än någonsin annars under livet. Samtidigt går mammorna ner i arbetstid och tar det övergripande ansvaret för hem och barn. När föräldrarna själva ska förklara den skeva fördelningen av föräldraledighet är det ekonomin som spelar huvudrollen, enligt salig Riksförsäkringsverket. Familjen har inte råd att låta pappa stanna hemma. Jag tror inte på den förklaringen. Jämställdhet handlar om att kön inte ska ge anvisningar för hur vi utformar våra liv, men förväntningarna är extremt olika på mammor och pappor. Psykologen Ylva Elwin-Novak visar i sin forskning att det krävs mycket mindre för att vara en bra pappa än en bra mamma. Medan många mammor känner sig otillräckliga i föräldrarollen och går omkring med molande skuldkänslor, känner sig män ofta rätt nöjda med att vara "tillräckligt bra" pappor.

Som pappa är det lätt att knipa poäng.

Svärmor blir hänförd när jag skakar mattorna, fröken på förskolan nickar gillande när jag kommit ihåg tio kronor till teaterbesöket. Det väcker allmän beundran när jag anpassar arbetstiderna för att barnen inte ska vara för länge på förskola och fritids. Det är förstås kul att få beröm. Men samtidigt obehagligt, eftersom utgångspunkten är att jag i egenskap av man inte förväntas vilja eller kunna dela ansvaret för hem och barn. Mitt hem och mina barn. Att jag inte är en fullgod förälder. Ylva Elwvin-Novak kallar det för ett maskningsprojektet som kvinnor och män driver gemensamt. Alla bekänner sig till jämställdhet, men ytterst få gör jämställdhet.

När föräldraförsäkringen

infördes för drygt 30 år sen fanns stora förhoppningar om att den skulle fungera som en hävstång för jämställdheten. Idag vet vi att den snarare bidrar till ojämställdhet. Det faktum att kvinnor är hemma längre med barnen än papporna leder dels till en generell press neråt på kvinnors löner, dels till att varje enskild mamma halkar efter i löneutvecklingen, en eftersläpning som hon bär med sig resten av livet. Kvinnornas eget moment 22, alltså: de stannar hemma längre med barnen eftersom de har lägre löner än männen eftersom de stannar hemma längre med barnen. Det föräldraförsäkringen bidragit till är möjligen en barnorienterad maskulinitet som handlar om relationen mellan pappor och deras barn. Det är föräldraskap som rättighet, inte som skyldighet. Forskaren Lisbeth Bekkengen menar att föräldraskap fortfarande i stor utsträckning är en special option för papporna, ett tillval att utöva på egna villkor, medan det är ett obligatorium för mammorna; barnens behov finns ju där, vare sig pappa har tid eller inte. "Barn är det roligaste som finns", skriver August Strindberg, "men de äro rysligt dyra." Jag inser att lågavlönade ensamstående mammor har begränsade möjligheter att korta arbetstiden. Men de flesta av oss har faktiskt en reell valmöjlighet. Eller, se det så här:

På tio år har hushållens materiella

standard mätt i disponibel inkomst ökat med 25 procent, mätt i 2004 års priser, enligt SCB. Okej att pappa inte hade råd att vara hemma 1995, men idag? Nästa år ökar konsumtionen med 4 procent, enligt en aktuell prognos från SEB. Kommer papporna att ha råd att vara hemma då? Eller är det rent av så att pappa aldrig kommer att ha råd att vara hemma? Att ekonomin bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa göra upp med den manlighet som får sitt värde genom prestation och duglighet i yrkeslivet? MAGNUS JACOBSON

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se