Marie Söderqvist: Varför denna oartighet och brist på hänsyn?

Marie Söderqvist.

Möjligen är det

på grund av att jag just nu sitter och skriver på en bok om detta med artighet och rätt sätt när det gäller barn som jag är extra observant. Men jag kan inte låta bli att nästan dagligen konstatera att på tolv år har det hänt en del saker, och förändringen är till det sämre. Det var tolv år sedan jag första gången drog runt en barnvagn på Stockholms gator, bussar och tunnelbanor. Då fanns det en oskriven regel att barnvagnarna i tunnelbanan fick stå intill någon vägg, för att vara minst i vägen och på grund av att det var praktiskt för barnvagnsföraren. Medresenärerna flyttade på sig. Samma sak gällde i bussar. Man kan sitta på de speciella barnvagnssätena tills någon med barnvagn kliver på: då flyttar man på sig. Och man gör det utan stånk och stön eller sura blickar mot den som kommer med sin otympliga barnvagn.

Sedan förflöt nästan tio år

utan att jag själv behövde barnvagn. Och under de åren har jag hjälpt otaliga barnvagnsförare upp och ned från olika trappor, hållit i dörrar och förstås flyttat på mig. Jag har låtit mammor som bär små barn få min plats eftersom jag tyckt att de behövt den bättre än jag. Och så har jag förstås gnisslat tänder åt mammor som i stället för att sätta sina treåringar i knäet låtit dem ta upp ett helt eget säte på överfulla bussar eller tunnelbanor. Hänsyn krävs från båda sidorna. Nu när jag tio år senare går runt med barnvagn igen är det inga tysta överenskommelser som gäller, utan snarare ett tyst krig. Väldigt få personer flyttar på sig för barnvagnar, de som frågar om man behöver hjälp är nästan bara väluppfostrade unga invandrarkillar, turister eller andra barnvagnsförare. Nu är jag dessutom både höggravid och barnvagnsförare. När jag häromdagen klev på en full buss med min lille son och min stora mage var det faktiskt ingen som gjorde en min av att resa sig. Det var bara en turistande engelsman som från sitt säte långt bak i bussen såg mig och erbjöd sin plats.

Storstadsliv bygger på

att man tar hänsyn till varandra. Att halta och lytta, gamla och stelbenta, gravida och småbarnssläpande föräldrar erbjuds företräde. Och när man är stark, frisk och utan barn kan man faktiskt vänta, stå eller flytta på sig. Det är det som är civilisation. Det är märkligt att de senaste tio åren inte har lett till att vi har blivit bättre på att uppträda storstadsmässigt, utan sämre. I riktiga storstäder som New York, Paris och London, där det trängs tio gånger så många människor som i Stockholm, är man väldigt artig mot sina medmänniskor på bussar, tunnelbanor och i affärer. Alla ber ständigt om ursäkt för att de stöter in i varandra, människor flyttar ofta på sig för att erbjuda sina platser till bättre behövande och dörrar slängs rätt sällan i ansiktet på andra eller än värre rakt in i en barnvagn som man just till hälften fått igenom en dörr.

Varifrån denna oartighet

eller brist på omtanke kommer är rätt svårt att få grepp om. Svenskar betraktas ju som ett rätt reko och hyggligt folk som inte luras och ljuger i onödan. Jag har ingen riktigt bra teori. Men kan det handla om att vi har lite svårt med att hjälpa varandra utan att det offentliga är med som mellanhand? Vi vill helst att någon annan ska sköta det där med omsorg om andra och bara säga åt oss vad vi ska göra så slipper vi tänka på saken.

Av Marie Söderqvist
marie.soderqvist@expressen.se