Dags för en fascist nästa år, Horace?

Kjell Albin Abrahamson är utrikeskorrespondent och författare bosatt i Warszawa.
Han har varit dramaturg vid SVT och kulturchef på Sveriges Radio.

Få dramatiker har imponerat så på mig som Harold Pinter. För min generation gjorde han på 60- och 70-talen ett outplånligt intryck. Jag uppfattade hans pjäser som en protest mot allt i tillvaron som utgav sig för att vara politiskt kodifierat och avklarat. Hans pjäser var "demokratiska". De var rikare än köksbänksrealismens grådaskighet. Hans karaktärer var inte tunna som valaffischer. Vi älskade honom för det outgrundliga, att han stod med båda fötterna på jorden. "Jag skulle inte kunna känna igen en symbol om jag fick se någon", löd ett av hans kända yttranden. Vi älskade honom eftersom han trots tidsandan vågade ställa sig över politiken. Han stod hela tiden på en klar humanistisk grund. "Pinter är ingen propagandist", skrev Carl-Olof Lång (Engelska bilder, 1966) som kände Pinter väl och hade översatt honom. Pinter ställde sig vid sidan av politiken. Han röstade en enda gång (labour), ett utslag av "en sentimental gest". Han gick aldrig i protesttågen. Han bars aldrig bort av poliser från Trafalgar Square.

Dramatikern och författaren Harold Pinter

[IMAGE ID="] På den tiden hade Pinter bestämda åsikter endast om fotboll. "Jag hatade Arsenal; jag var verkligen mycket, mycket negativ när det gällde Arsenal." Det är alltså struntprat med påståenden som: "väcktes han [Pinter] tidigt till politisk medvetenhet" och "har behållit sitt politiska engagemang" (Sydsvenskan 14 okt). Det är intressant att Pinters bästa pjäser är från hans icke-politiska tid: Födelsedagsfesten (1957), Mathissen (1957), Vicevärden (1959), Hemkomsten, (1965). Harold Pinter är en stor dramatiker - som politisk propagandist är han en katastrof. En person som anser att Kuba är "en välfungerande demokrati", en person som är vice ordförande i en förening som försvarar massmördaren Slobodan Milosevic, en människa som karaktäriserar Haagtribunalen som "en stor bluff" och kallar Storbritanniens premiärminister Tony Blair inte bara för "en vilseledande idiot" (a deluded idiot) utan också för "diktator" och "krigsförbrytare", en sådan vulgo degraderar sig själv från rätten att bli tagen på allvar i samhällsdebatten. Han borde inte ha gett sig in i politiken utan stannat kvar vid fotbollsarenan. Men Svenska Akademien legitimerar det politiska snusket. Enligt The Times (13 okt) tror Pinter själv att "hans mångåriga aktivitet kan ha spelat en roll i beslutet att ge honom 2005 års Nobelpris i litteratur". Någon mer dramatik tänker Pinter inte skriva, men med Nobels dynamitpengar i fickan ska han nu sprida sin endimensionella världsbild. Det 45 minuter långa Nobeltalet, lovar han, kommer att ägnas åt kriget i Irak. För mig får människor ha skilda uppfattningar om alliansens krig i Irak. Pinters billiga antiamerikanism tillför inte debatten något och kan bara glädja fanatiska vänster- och miljöpartister. Jag hoppas att Pinter i sitt Nobeltal ägnar åtminstone lite utrymme åt de fria parlamentsvalen i Irak, omröstningen om konstitutionen och den pågående rättegången mot massmördaren Saddam Hussein. För första gången på 50 år i atlantpaktens historia gick Nato 1999 till angrepp mot Serbien. Denna "humanitära intervention" fick slut på serbernas etniska rensning i Kosovo. Därmed förhindrades en repris av 1995 års folkmord i Srebrenica då sju till åtta tusen bosniska muslimska män och pojkar mördades av serber - med FN-soldater som åskådare. Typiskt nog var tioårsdagen av massakern i Srebrenica på förstasidan i varenda dagstidning i Belgrad. Sakta, sakta växer sig insikten om folkmordet fast också i det serbiska medvetandet - kanske en dag når det till och med till Harold Pinter. Jag fördömer inte allt som Pinter gör och säger i politiska sammanhang, endast för religiösa fanatiker är världen svartvit. Pinters engagemang för fängslade turkiska författare visar att han har rätt ibland. Pinter har en sovjetisk klocka som stannat för länge sedan men som onekligen visar rätt tid två gånger om dygnet. Resten är bara fel, fel, fel. Får jag efter kommunisten Dario Fo och anti-isten Harold Pinter fästa Horace Engdahls uppmärksamhet på den ungerske dramatikern Istvan Csurka. Han är en fascistoid högerpopulist, antisemit, homofob och romahatare. Kort sagt, en man för Svenska Akademien. KJELL ALBIN ABRAHAMSON

Av Fjärde sidan
fjarde.sidan@expressen.se