Bekänn färg, Ebba Witt!

Birgitta Ohlsson är riksdagsledamot för folkpartiet och grundare av det liberala feministnätverket Felira.
Hennes favoritfeminister är Madonna, Bengt Westerberg och Inga-Britt Ahlenius.

Sommaren 1993 låg jag i en skranglig studentsäng på Mount Ida College utanför Boston och sträckläste den amerikanska feministen Susan Faludis bok Backlash. Trots att jag hade kallat mig feminist sedan tidiga tonåren föll alla bitar på plats i mitt sjuttonåriga huvud. Modets anorexitrend, Hollywood-filmens kvinnohat och biologiskt trams om att kvinnor kom från Venus och män från Mars. Mitt i allt detta blev du, Ebba, en feministisk förebild som forskare och debattör. Ditt kapitel i utgivningen av Backlash i Sverige öppnade mina ögon och ditt engagemang i Stödstrumporna gav kvinnorörelsen vidd och stimulerade borgerliga feminister. Jag förstår din önskan om att Feministiskt initiativ skulle bli en liknande samlande politisk kraft, men förstår också ditt avhopp. Gång på gång har du betonat att Fi inte fick bli en fraktion av ett vänsterparti, men visionen om ett brett parti var dödfödd från början. Med Gudrun Schyman som frontfigur, majoriteten styrelseledamöter som röstar på vänsterpartiet och Tiina Rosenbergs vilja att avskaffa kapitalismen var vänsterstämpeln satt. Med ett partiprogramsutkast likt en kopia av vänsterpartiets med kvinnofällor som sextimmars arbetsdag fördjupades denna bild. Lika lite som alla feminister skulle vara kvinnor är alla feminister vänsterpartister. På 2000-talet är feminismen mer en analysmetod än renodlad ideologi. Liberalen Lars Leijonborg och socialisten Gudrun Schyman har säkerligen samma mål med sin feminism; att kön inte ska spela någon roll, men vägarna dit blir olika beroende på om vi är liberaler eller socialister. Fi fastnade dock direkt i fällan att mer stat är synonymt med minskat patriarkat när snarare offentlig sektor behöver brytas upp för kvinnornas skull. Kapitalismen är heller inte kvinnofientlig utan en simpel spegling av marknaden det vill säga oss själva och våra värderingar.

Ebba Witt-Brattström

Ebba, du som till vardags är professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola har kallat dig språkfundamentalist, lyft fram bildningstraditionen och ratat den socialdemokratiska flumskolan. Folkpartiet instämmer i att kunskap måste prioriteras och att detta förutsätter arbetsro. Vi vill ha jämställdhetsplaner redan i förskolan, tuffare tag mot sexuella trakasserier och premiera goda studieresultat som tjejer ofta presterar. Flumskolan är flickors främsta fiende. Flit är fint och män kommer och går men akademiska poäng består, borde vara lönsamma pluggslogans för flickor. Ebba, du ville ha med män i Fi-toppen, medan framträdande Fi-ledamöter som Sofia Karlsson öppet ratat män i ledningen. Inom vänstern har kvinnorna själva dragit jämställdhetslasset. Inom liberalismen har feminismen drivits av bägge könen tillsammans. När socialismen inte ens var påtänkt på 1700-talet sa liberalen Mary Wollstonecraft Feminism handlar inte om att kvinnor ska ta makten över män utan att kvinnor ska ta makten över sina egna liv. När Karl Marx tuggade sina marxistiska klasskampsteorier skrev John Stuart Mill Ingen klass har någonsin varit så förtryckt som kvinnorna. När socialismens kvinnor fick finna sig i att klasskampen kom före könskampen ordnade folkpartistiska unga män abortresor till Polen. Ingen läskunnig människa kan undgå att kvinnor som grupp har mindre makt än kollektivet män. Det krävs vare sig Nobelpris eller radikalfeministisk analys för att se detta. Feminister har visat att lägre lön, prostitution och vem som skurar toaletten inte är isolerade problem utan hänger samman. Men är då detta synonymt med, som Fi gör, att avkräva alla män skuld? Ingalunda. Lika lite som alla levande tyskar kan stämplas som ansvariga för nazismens folkmord kan alla män göras lika ansvariga för kvinnoförtryck. Det kollektiva skuldtänket är feminismens förbannelse. Men alla människor har ett kollektivt ansvar för att stoppa kvinnoförtrycket. Det räcker inte att som man mumla Ja, men jag är ju en god man. Jag har aldrig slagit eller förtryckt en kvinna. Modern feminism borde inte kollektivt anklaga män för förtryck, men i stället höja ribban för definitionen av god man till att bli en jämställd individ som delar på ansvar för familj, tar avstånd från sexism och protesterar när kvinnor diskrimineras i stället för de passiva läpparnas bekännelse vi ser hos många män. Men talet om att debatten om Roks och vänsterstämpeln på feminismen skulle leda till en feministisk backlash är ändå överdrivet. Feminismen är större än både en ensidig SVT-dokumentär och Gudrun Schymans nya vänsterparti Fi. Den liberala feminismutmaningen är att ge kvinnor mer makt över sina egna liv. Vi sparkar mot en höger som vägrar se könsrollsstrukturer. Och mot en vänster som menar att kvinnans frigörelse går genom mer makt åt staten. Ebba, jag tror att du har mer gemensamt feministiskt med liberaler än med socialister. Jag vet att du har inspirerats av den frisinnade Fogelstadsgruppens medborgarskola med liberala feminister i spetsen som Elisabeth Tamm och den första kvinnan som valdes in i riksdagen Kerstin Hesselgren. Hjälp till att väcka detta liberala arv och radikalisera folkpartiet feministiskt. Den politiska feminismen behöver den akademiska och vice versa. Välkommen till liberalfeminismen, Ebba! BIRGITTA OHLSSON

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se