Hemvändarna

Radhusupproret är här. What took you so long? Här är en stilla rörelse som aldrig sinat. I stort sett alla barnfamiljer flyttar så småningom ut till villa eller radhus. Har gjort i decennier. I princip sedan det moderna radhusområdet uppfanns för femtio år sedan. Men platserna har varit kulisser till ett förljuget, icke-autentiskt, förnekande liv, i bok efter bok, film efter film. Kanske kan nidbilden av villaförorten bli en lika stor och omöjlig kliché som femtiotalspappan med PV:n i ett solblekt folkhem. Jag var i ett radhus- och villaområde häromdagen. Jag förstod var distanseringen kom ifrån. Tryggheten är provocerande. Det kan inte hjälpas. Tryggheten är mer synlig här än vid ett höghus. Den ligger utspridd på gräsmattorna, slängd på vändplanerna, marinerad på grillarna. Det är tryggheten utlagd för allmän beskådan. Det är volleyläge för stadsromantiker vid de uppspända badmintonnäten. Pang på dem bara, trygghetsnarkomanerna. Som Kari Hotkainens Nordiska rådetprisade roman Löpgravsvägen: Alla har gräsmatta. Alla har hund. Alla har en bil i hundratusenmarksklassen. Alla har två barn. Alla har gräsklippare. Alla är rädda för att någon ska komma och ta alltihop från dem." Vem är inte rädd för det? Jag skulle också kunna börja varsomhelst. På verandorna. Vid de borttappade leksakerna i de vassa häckarna kring lekplatserna. Alla skulle förstå. Här ligger ännu ett villaområde. Ett bland tusen. Nu börjar ännu en distansering, en bland tusen. Men jag hade ett annat ärende. Jag var här för att rensa ut saker ur källaren på ett av radhusen, på uppdrag av den frånskilde husägaren. Skidor stack ut, gamla rullband låg staplade och alla andra saker som samlas när livet pågår: stolar, bord, pjäxor, overaller. Bortsorterade eller tillfälligt undanställda. Jag fick panik. Det var en virvel av prylar, det var som ett avlopp i ett grovkök, slurp. Det var vändningen, det var början på min motrörelse. Jag famlade genom en mörk korridor ut på gatan. Jag ställde mig på trottoaren. Jag hämtade luft. Jag såg mig omkring. Villaområdet, radhusområdet. Ibland träffar jag andra som kommer därifrån, eller andra platser likadana. Erfarenheterna är liknande. Vi kan inte klaga på något, men vi kommer ifrån ingenting. Eller det här var ingen erfarenhet. Betongförorten blev en erfarenhet, liksom småstaden, bruket, rockbanden, Borlänge, för att inte tala om landsbygden, stock och sten Bullerbyn. Men nu kommer motrörelsen. Det är inte förvånande att den kommer just nu. Radhus- och villabarnen, 70-talsförorternas barn har fått egna barn och återvänder som en liten folkrörelse och de ser att det inte var ont. Linda Skugge skriver en hyllningsartikel till radhuset i senaste numret av Arena, och fortsätter på sin blogg. Det hon reste ifrån har blivit hennes hembygd. Erfarenheten har gjorts av många glesbygdsbor före henne. Det var inte så jävligt, det var jag som ville bort. Det är en hemlöshet som förvandlas till en hembygd. Sorry mina små djupt älskade barn, men jag pallade inte med att bo i city med er när ni var små, det är extremt jobbigt att bo i innerstan med små barn , skriver Skugge och undrar medan de cyklar, åker pulka, köper varmkorv: Vad är felet? Var är elakheten? Var är inskränktheten? Men Linda Skugges artikel illustreras fortfarande av Lars Tunbjörks utfrätta distans. I bilderna intill texten är inskränktheten fortfarande det som visas upp. I Torbjörn Flygts fjolårsbok Verkan skymtar en motvillig kärlek till villan förbi. Egentligen tycks boken vara ett försök att driva den vanliga tesen att villaområden kokar av indignerade småfeta folkölsmarinerade män som är rädda för allt de inte känner igen. Men huvudpersonen, åklagaren Claes Backe, kommer ut ur garderoben när han kör bilen genom själlösa arealer av identiska en-och-en-halvplanslådor med brunbetsade fönsterfoder åtskilda av löjliga gräsplättar och erkänner: Medelklassdrömmen om fria vidder som han fnyst åt tills han själv satt i en uppgraderad högkostnadsversion och kom på sig med att gilla det." Sedan ägnar sig åklagare Backe boken igenom åt avancerad distansering. Men man känner igen en förnekelsefas när man ser den. Han älskar det. Villaområdet återupptäcks också i Marie Hermanssons roman Hembiträdet från förra året. En kvinnlig chef i ett tidstypiskt företag som hjälper folk att spara tid börjar till synes utan anledning promenera i ett villaområde. Villaområdet är den nya naturen. En mystisk plats som hon vill förstå, lära känna, bli en del av, en plats där tid blir mindre mätbar, där djur kommer närmare , skrev Malin Ullgren i sin recension på den här sidan. I Christer Järeslätts bilder ligger tryggheten i den varma kvällssolen. Men inte som ett hot, utan som en möjlighet. En dröm. Kanske om en ordnad värld, en formklippt, en trallförsedd. Så här är det, jag såg det nu. Jag stod på trottoaren. Jag hade hämtat luft. En främling i detta land men, de här husen, likadana allihop, varandras spegelbilder. Jag hade inte sett på dem förut, inte så här. Vårsvalkan, den lågt stående solen som gör allt vackert, föll över mig som en stor ömhet. Jag började gå. Jag kommer från en sådan här plats, tänkte jag. Jag har bara sorterat ut den, eller tillfälligt ställt undan den. Värmen kom inifrån, som jag minns det. Inte som i alla beskrivningar, där kylan dominerar. Ice storm. Kopparsakerna på väggen, den färgen hade värmen. Barrväxterna, den varaktigheten hade vardagen. Jag tar tillbaka allt jag sagt för att distansera mig från er. Får jag sitta på er trall?

Av Dan Hallemar
kulturen@expressen.se