Krönika/Per Svensson: Allas Dallas

Per Svensson har träffat Rosengårds hövding Dallas

För ett par veckor

sedan ironiserade Natalia Kazmierska i en av sina Expressen-krönikor över "veka kulturknuttar" som går i gång på sandsäckar och ringrost. I motsats till vad som brukar påstås kan man som kulturskribent klara sig utmärkt utan svart polotröja. Manifesterat sportintresse är däremot obligatoriskt. Fotboll toppar hierarkin. Boxning kvalar in som god tvåa. Kazmierska har en poäng i att boxningskulten i kulturvärlden lätt kan få något parodiskt, eller kompensatoriskt, över sig, i synnerhet om den odlas av män som liksom jag själv har en så sparrisnära fysik att vi på krogen får skamliga förslag av hollandaisesåsen.

Icke desto mindre

ägnade jag gårdagen åt att sitta vid ringside på boxnings-SM i Rosengårdshallen i Malmö. En förmildrande omständighet kan vara att jag inte i första hand lockats dit av fanatiskt boxningsintresse, mer av respekt för en av Sveriges stora kulturhjältar (i bred och djup mening), "Dallas", Diabaté Dialy Mory, legendarisk Rosengårdshövding, tränare och ordförande i Malmö Boxningsklubb, tuff som Clint Eastwood, varm som en vedspis, förebild och opinionsbildare, en man som inte bara pratar, utan g ö r, integration. Dallas har rötter i Senegal och fötter som i går öppnade semifinalpasset med en lycklig och bejublad dans. Att han och Malmö Boxningsklubb har fått ett SM i Rosengård är en stor sak. En stadsdel som nästan alltid hanteras som objekt, föremål för bekymrade probleminventeringar, är här subjekt, värd för ett nationellt idrottsevenemang. Kändes fint att vara där, trots att hemmahoppet med det förpliktigande namnet Mohammed Ali snöpligt missade en finalplats på grund av blödande näsa.

Boxning och

kulturjournalistik möts i den hårt ritualiserade våldsutövningen (skillnaden är att boxarna slutar slå när motståndaren inte längre kan försvara sig, medan det inte sällan är först då kulturjournalisterna börjar.) Jag gissar att det är våldet som förklarar att boxningen och kulturjournalistiken också möts i en relativ marginalisering. I Sverige är välviljan alltid det centrala. Hittade ett fint exempel på det i en nyhetsartikel i Göteborgs-Posten i veckan. För några år sedan avvek en misstänkt svensk storsvindlare till varmare breddgrader inför den hotande rättegången. I oktober 2002 häktades han i sin frånvaro. Försäkringskassan drog in den avviknes sjukersättning. Han överklagade - och länsrätten i Göteborg har nu givit honom rätt. Även den svensk som gömmer sig för rättvisan i en postbox i Afrika har r ä t t till sin andel av välfärdsstatens frukter.

Misstänkta skojare

på flykt får sin försörjning garanterad. Apatiska flyktingbarn får kalla handen. Finfina fisken. För övrigt hann jag se att Dagens Nyheter i måndags toppade ettan med rubriken "Kriminella gäng pressar företagare på pengar". Att kritisera fusket i SSU och det orimliga skattetrycket är självklart rimligt och viktigt, men det får väl ändå finnas gränser för de lömskt förtäckta attackerna? Förvånar mig att Marita Ulvskog ännu inte slagit larm.