DN behöver oss

När den amerikanska

författaren Susan Sontag återvände från sin svenska resa 1969 berättade hon hänfört att attityderna på låt säga The Village Voice är etablissemangets åsikter i Sverige . Detta var i hennes ögon något positivt. 30 år senare under en konferens i Oslo konstaterade Jan Guillou i förbifarten att knappast något hade förändrats. Jag tror inte det är för mycket sagt att hävda att majoriteten av de anställda på Dagens Nyheter står till vänster om den svenska normen. I samband med det amerikanska presidentvalet medgav P1:s Konflikts Cecilia Uddén att hon inte kände att hon hade några som helst förpliktelser att skildra George Bush opartiskt eftersom svenskarna hade nått fram till en sorts konsensus i synen på vem som skulle passa bäst som president (en konsensus otvetydigt utformad av SR:s rapportering). När Uddéns kommentarer nådde den engelskspråkiga världen konstaterade Londonbaserade Financial Times att Uddéns teori om en särskild sorts svensk objektivitet inte kunde vara mer felaktig och att hennes attityder beredde vägen för dålig journalistik .

På den engelskspråkiga

nättidningen Stockholm Spectator som vi är med och utformar upptäckte vi redan tidigt att svenska journalisters politiska tillhörighet ofta påverkar nyhetsrapporteringen. Och under det senaste året har våra medarbetare två amerikaner, en irländare och en engelsman noggrant dokumenterat dessa felaktigheter, vinklingar och tillfälliga fall av plagiat för en liten skara intresserade läsare. Reaktionen i svensk media i synnerhet Dagens Nyheter har varit talande. När vi uppmärksammade att en journalist på Dagens Nyheter ägnat sig åt att plagiera texter från bland annat New York Times spände reaktionerna från det verkligt bisarra till det absurda. Det påstods att vi var del av en hemlig konspiration med syftet att misskreditera svensk media (fastän inga bevis presenterades som kunde styrka detta). Reportern i fråga föreslog besynnerligt nog att vårt avslöjande var motiverat av förakt för allt vad svenskhet handlar om . Och alla inblandade parter anklagade Spectator för att vara högervriden (vilket inte är sant), en åsikt som i detta fall torde vara tämligen irrelevant. När vi motsatte oss etiketten mycket konservativ , en term som vi i våra kontakter med DN:s ombudsman menade var föga passande för libertarianer som stöder homosexuella äktenskap, rätten till abort och friare droglagstiftning, blev tystnaden total. Det bästa försvaret enligt DN var att gå till anfall; plötsligt var det vi som hamnade på de anklagades bänk. På onsdag blev vi varse att en ny attack riktats mot Spectator (DN Kultur 050421). Även om avsändaren var ny kändes avsaknaden av saklighet och nyans i argumentationen igen. Återigen verkar DN föga intresserad av att bemöta kritik utan föredrar i stället att paketera våra granskningar som ett uttryck för den nya verbala våldsutövningen mot svenska medier .

Skulle sarkastisk kritik

av svensk media verkligen utgöra ett slags våld?! Skribenten i fråga anklagar oss för falska beskyllningar , bisarra personangrepp och dessutom för att använda skumma källor dock utan att citera en enda rad från en artikel i Spectator (det enda citatet är ett inlägg av en besökare). Han är upprörd över att vi stundtals refererar till vad han uppfattar som brännmärkning av journalister som vänstervridna . För dessa påstådda påhopp blir vi kallade demagoger , högerpopulister och vår sajt blir föga nyanserat kallad SS samtidigt som karakteristik som lynchjubel skall föra tankarna till Ku Klux Klan. Det är en egendomlig typ av journalistik för någon som förkastar personangrepp till förmån för substantiella argument. När den aktuella DN-skribenten refererar till en artikel i Spectator om Jean-Paul Sartres närmande till stalinismen (vilket av naturliga skäl resulterat i att vi kritiserat hans hyllning av Sartre) påstår han felaktigt att Spectator kopplar ihop honom med Pol Pot och folkmordet i Kambodja. Vidare menar han att vi försöker skuldbelägga genom anknytning . Faktum är att vi undrar hur DN-skribenten i sin överlastade hyllning av Sartre som intellektuell hjälte glömmer att nämna dennes orubbliga stöd till våldsutövning, diktaturer och ideologiskt motiverade mord. (Vår kritik finns att läsa på www.spectator.se. Döm själv.)

Men även om enskildheterna

i det senaste utfallet mot Spectator för det mesta är oväsentliga och nästan undantagslöst felaktiga, reflekterar de i det stora hela den brist på verklig debatt som råder på DN Kultur. Den fråga vi dagligen ställer oss är: Tidigare hade utrikeskorrespondenter, kulturkritiker och ledarskribenter ensamrätt på vad som brukar kallas tolkningsföreträdet . När bloggarna kom förändrade de medielandskapet genom att erbjuda ett alternativt synsätt. En växande skara har nu tagit sakerna i egna händer och accepterar inte längre nyheterna i svenska medier som en sorts omutbar sanning. Inte minst de stora dagstidningarna har märkt förändringar i grannskapet och fasar inför en alltmer osäker framtid. Debatten förs inte längre enbart på deras villkor men tydligen är bloggarnas åsikter och insikter ännu ovälkomna.

Efter att Spectator

påvisade plagiaten på DN Kultur blev vi beskyllda för att vilja tysta våra meningsmotståndare av ideologiska skäl trots de ovedersägliga bevis vi presenterade. När en svensk bloggare i detalj exponerade vinklingen i ett avsnitt av SVT:s Faktum svarade den programansvarige att den sortens kritik påminde om Joseph McCarthy. Förre ordföranden för Ung vänster Ali Esbati utvecklade temat vidare och anklagade nämnda bloggare för Mccarthyism . Efter att Expressens PM Nilsson kritiserat Åsa Linderborg för hennes försvar av motståndet i Irak (Aftonbladet) påstod hon att detta var ett försök att marginalisera alla som tänker annorlunda och naturligtvis ett uttryck för ny-mccarthyism . När DN Kultur angriper Spectator är de inte fullt så grovkorniga. De jämför mediekritik med självcensur ; ett försök att tysta genom kritik. Om Spectator besitter makt nog att tysta sina ideologiska motparter återstår ännu bevis som skulle kunna styrka detta.

Att använda tomma

ord som McCarthyism vilket regelbundet nyttjas som substitut för en seriös dialog alternativt för dem som inte håller med mig eller upprepade referenser till högerattacker mot riktiga journalister är enbart retoriska knep avsedda att underkänna väsentliga argument. Naturligtvis har tidningar som Dagens Nyheter ett hävdvunnet intresse av att behålla sin position inom opinionsbildning och nyhetsrapportering och svenska bloggare hotar denna ensamrätt. Men framväxten av bloggar kan bara ses som en positiv utveckling i demokratiseringen av den offentliga debatten. Påståendet att bloggarna saknar täckning och trovärdighet håller inte. Marknaden är självreglerande och precis som i tidningsbranschen faller de oseriösa aktörerna bort. Vi hoppas att DN:s medarbetare förmår stiga av sina höga hästar och i stället duellera med ett gäng cowboys från Vilda Västern.

Michael Moynihan Billy McCormac

Billy McCormac och Michael Moynihan medarbetar i Stockholm Spectator. McCormac är också medarbetare i PR-konsultbyrån JKL. Billys favoritvänsterskribent är Oliver Kamm som bland annat medverkar i The Times. Michaels favorit bland vänsterjournalisterna är Paul Berman. Översättning från engelska: Erik Sundberg

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se