Hatets hotbild
I en debattartikel i Aftonbladet i går utmålar Jimmie Åkesson muslimerna som det största hotet mot västvärlden och demokratin sedan andra världskriget. Som så många andra – även de som skyr honom och Sverigedemokraterna som pesten – blandar Åkesson ihop muslimer och islam. Det vill säga: om du kan hitta odemokratiska formuleringar i Koranen – vilket inte är svårt i någon religiös urkund, inklusive Bibeln – så bevisar det att alla muslimer är potentiella självmordsbombare. Lösningen är därför enkel. Släng ut muslimerna så blir allt bra igen. Som på 50-talet, ni vet.
Till sitt stöd brukar muslimhatarna luta sig mot demografiska siffror som beräknar att muslimerna kommer att vara i majoritet i Europa om sisådär 50 år och i samma ögonblick förvandla den liberala och demokratiska världen till en saudiarabisk koloni.
Utmärkande för demografer är att de nästan alltid har fel. Men säg att muslimer verkligen kommer att vara i majoritet 2060 och att det vanligaste mansnamnet blir Muhammed, så fundera då på vad som är så skrämmande i det. Är demokrati genetiskt betingad? Föds man med ett politiskt statsskick i blodet? Mitt svar är nej. Så vad gör det då om muslimer är i majoritet och Muhammed det vanligaste namnet?
Jimmie Åkesson likställer konsekvent islam med muslimer därför att han vet att sammanblandningen gynnar hans främlingsfientliga parti. Men han är inte ensam. Även de välmenande krafterna blandar ihop religion, individ och folkgrupp. Samma ideologiska kompass som gäller för andra folkgrupper och religioner kan tydligen inte tillämpas på islam och muslimer.
Förvirrade och rädda människor ser hur den ekonomiska krisen tränger sig på allt mer i vardagen och Åkesson vet att spela på okunskapen och oron, understödd av den kontraproduktiva debatten om islamofobin där man inte kan kritisera islam utan att stämplas som muslimhatare.
I likhet med Jimmie Åkesson skiljer inte heller de ortodoxa islamisterna på islam och muslimer, och det är nästan alltid de som får tolkningsföreträdet. I ett allt mer segregerat samhälle har mötesplatserna blivit färre. Skolorna, arbetsplatserna och kulturlivet som tidigare var arenor för oss alla att träffas och diskutera blir allt mer uppdelade. Med påföljd att utrymmet växer för ryktesspridning, propaganda och skräck för dem som är olika.
Hur ska man få folk i kristider, då många går utan arbete, att förstå att de flesta människor i Sverige är demokrater, oavsett etnicitet, religiös tillhörighet och ideologisk ståndpunkt? Att det bästa sättet att ta oss ur krisen är att hysa tillit till vårt öppna och fria land och de medmänniskor som bor där?
Att tydligt skilja mellan individ och religion är en god grund men en allt för optimistisk och långsiktig strategi om man söker omedelbara lösningar.
Som jag ser det finns det en åtgärd som snabbt skulle nyansera debatten och stärka de demokratiska krafterna. Låt flera flyktingar från diktaturer komma in i vårt land. Människor med erfarenheter av politiskt och religiöst förtryck vet värdet av individuella fri- och rättigheter och kommer att försvara vår demokrati om den blir hotad. Mot både främlingsfiender och religiösa fanatiker.
Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan