En tid av hån

I kulturutredningen finner jag mycket som är intressant och lärorikt. Jag har svårt att förstå den stundom hätska kritiken, särskilt från vissa konstnärer.
Utredningen ger en utmärkt överblick av vår kulturpolitiska historia, och en god beskrivning av en snabbt föränderlig värld. Och där finns, vilket särskilt engagerar mig, idéer om hur kulturen ska kunna samverka med andra områden, inte minst kultur och hälsa, kultur och miljö.
Det finns, enligt utredningen, goda skäl att stärka och utveckla förbindelserna mellan kulturpolitik och folkhälsopolitik. Det är en framtidsfråga, vilket gläder mitt ofta så trasiga och svenskt sorgsna kulturhjärta. I mitt arbete i riksdagen har jag deltagit i ett nätverk för just kultur och hälsa och kanske kan detta arbete nu bära frukt. Det betyder att fler människor kommer att få uppleva att kulturen också har en läkande kraft, att kulturen kan göra oss friskare.
Men just denna del i kulturutredningen har retat upp vissa konstnärliga grupper där man anser att kulturen och framför allt konsten i alla dess former hotar att bli utslätad och ofarlig.
Konsten ska vara inträngande och provocerande. Den får aldrig smeka medhårs. Den får aldrig bli nyttig! Det är konstens, åtminstone den modernistiska konstens, obevekliga lagar. Människan får aldrig somna på en rosenbänk.

I slutet av 60-talet – jag tror det var 1967 – var vi några unga skådespelare på Dramaten som började repetera en pjäs av Peter Handke. Den hette Publikskymfningen och nu skulle vi sannerligen spränga gränserna och ta med publiken på en hisnande färd. Vi repeterade i en vecka och sen la vi av. Det gick inte. Man skändar inte publiken! Nej, man skändar inte publiken!
Det har gått många år sen 1967. I dag finns det ett stort underhållningsvärde i publikskändning och skändarna blir till och med hjältar och stilbildare. Vi ser det dagligen, inte minst i vår public service-kanal SVT. Nu senast i humorprogrammet Grillad. Det har kritiserats i dagspressen men främst för att det har varit lite för mesigt – inte tillräckligt genuint elakt!
Jag läser om den unga konstfackseleven Anna Odell som simulerade ett självmordsförsök inom ramen för ett konstprojekt. För ett par månader sen spelade hon självmordsbenägen på Liljeholmsbron och fördes till sjukhus där hon fick akut psykisk vård.
Det var ett examensprojekt som senare ska presenteras på en Konstfacksutställning den 12 maj. Hon är nu polisanmäld och riskerar fängelse. Hon är naturligtvis plågad och utsatt, men hon har sannerligen erövrat media och hennes konstnärliga framtid är säkrad. Ingen har ännu sett eller upplevt hennes verk förutom den sönderstressade personalen på psykakuten som känner sig lurad och kränkt.

Kanske det var något liknande jag upplevde för en tid sedan på bron utanför Riksdagshuset.
Mitt i rusningen hade folk samlats runt en ung flicka som släpade på en stor blodig säck med ett innehåll som skulle associera till ett styckat lik. Många stod förundrade och tittade på – en del flinade generat och några försökte hindra henne från att kasta ner den blodiga säcken i Strömmen. Flickan spelade sinnessjuk och gjorde starkt motstånd.
Det visade sig senare att det skulle vara något slags scenisk provokation som man skulle skratta åt, när nu folk var så dumma att de tog det på allvar och försökte avstyra det hela.
Några unga män stod i bakhåll och filmade hela händelsen som sen skulle visas i någon tv-kanal. Jag måste säga att jag länge kände mig mycket ledsen och illa till mods. Och det vill inte gå över!

Ändå borde jag kanske förstå: jag minns Alf Sjöberg, vår främste teaterregissör jämte Ingmar Bergman, när han i slutet av 1950-talet vrålade till oss flickor som då var förstaårselever på Dramaten. Vi stod där i våra små statistroller och darrade av rädsla inför hans skräckinjagande uppmaning: ”Protestera Flickor! Glöm aldrig det! Protestera mot verkligheten! Konsten är människans protest, hennes revolt mot existensvillkoren. Glöm inte det!”
Och det är kanske just det som dessa alltmer oroliga unga flickor på 2000-talet vill, när de spelar psyksjuka på gator och torg. De vill revoltera mot våra existensvillkor, men förmår inte skilja på protesten och kränkningen av andra människor. Aningslöst kanar de in i en hjärtlös mobbningskultur som förnedrar och förminskar människan.
Poeten Ann Jäderlund säger i en intervju att hon har försökt bearbeta sin starka skuldkänsla för att hon gör så lite åt allt våld i världen. Hon ser ett onödigt vältrande i ondska i samhället, en obehaglig fascination inför våld – som om det fanns något utvecklande i det. Varför visar vi inte samma intresse för godheten? Så modigt sagt Ann! Så modigt!
Jag ska omedelbart köpa din senaste diktsamling: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Solveig Ternström
kulturen@expressen.se

Solveig Ternström är skådespelare och riksdagsledamot.