Ulf Nilson: Vad i helvete pågår i Sverige?
Jag vet att jag låter som en gnällig gubbjävel, men jag upprepar frågan likafullt: Hur kunde Sverige bli så här? Anna Lindh sticks ner... Sabina sticks ner... Mohammad och Anna-Lena avrättas... en av mördarna från Hallandsåsen rymmer och jagar omkring i full frihet... RFV rapporterar att 30 procent av alla sjukskrivna har psykiska besvär... unga män mördar och sticker ut ögon på krogägare i Malmö... hela plutoner av inbrottstjuvar flygs in från Chile en världsdel bort! och väller in med färjorna från Estland, Lettland och Litauen... en ohejdad våldtäktsepidemi grasserar i förorterna... Vad i helvete pågår här? Jag vet att jag inte precis är ensam om att fråga. Men finns det svar? Jo, det finns svar:
Nedrustningen av polisen. Per capita har vi hälften så många poliser som ett normalt EU-land och alltför många sitter på expeditionen.
En i praktiken nedlagd psykvård. Sjuka proppas fulla med tabletter som ofta gör dem sjukare. Punkt och slut.
Fängelser som läcker som såll.
En massiv motvilja hos dem som makten har att tackla Europas (enligt min uppfattning) värsta invandrarproblem. Det måste bli slut på diskriminering, men i BÅDA riktningarna. Allt detta är viktigt, men ser jag tillbaka i tiden tror jag att problemen går djupare än så. Jag tror att roten till det onda är att vi successivt samtidigt har avskaffat... 1) Föräldrar. 2) Det vi kallar personligt ansvar. När jag växte upp på 50-talet fanns det i princip inga dagis. Många morsor jobbade utanför hemmet likafullt. Äldre syskon fick ta hand om yngre ungar, far- och morföräldrar hjälpte till och hör och häpna! pappor hjälpte till i hemmet en hel del redan då. Kort sagt: familjen funkade som en gemenskap och Alva Myrdals idéer om kollektiv uppfostran betraktades som trams (fullt riktigt). Dessutom gällde att man fick stå för vad man gjorde. När jag inte tjänade tillräckligt och mina första jobb var grymt underbetalda fick jag dra åt svångremmen. Lånade jag var det alltid från någon lika fattig som jag och följaktligen var det en hederssak att betala tillbaka. På rätt dag. Att gå till socialen var inte tänkbart, eftersom den i praktiken inte fanns. Och dessutom: hela livet gick ut på att klara sig själv, att jobba bättre, tjäna mer och öka sin rörelsefrihet. Att fixa det. Själv! Observera att jag INTE är emot socialhjälp. Inte heller dagis. Det är rätt och bra att kvinnor kommit ut och fått chansen till karriär synd bara att så orimligt många är bundna i lågavlönade vårdjobb; var det verkligen meningen? Kort sagt tror jag inte alls att det var bättre förr, absolut inte i materiell mening. Det som smög sig på alltför många var insikten eller borde jag skriva illusionen? att det är OK att vara beroende. Fusk lönar sig och personligt ansvar är mer eller mindre avskaffat. Varför jobba när det inte lönar sig och inte behövs? I ett samhälle, där medborgarna alls inte är solidariska, som det sägs, utan i värsta mening själviska är det inte konstigt att lag och ordning kollapsar. Nästa söndag: Direktrapport från New York om presidentvalet.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan