Anna Dahlberg: Byt ringar med Nato
I veckan åker Fredrik Reinfeldt till Natotoppmötet i Bukarest tillsammans med utrikesminister Carl Bildt, försvarsminister Sten Tolgfors och överbefälhavare
Håkan Syrén.
Det är visserligen ingen nyhet att den svenske statsministern närvarar vid
Natotoppmöten; Göran Persson gjorde debut i de stora Natosammanhangen redan i Madrid 1997. Men att Sverige skickar en så tung kvartett till Bukarest visar ändå vilken betydelse man tillmäter Nato.
Steg för steg har Sverige närmat sig Nato under det senaste decenniet. Vi deltar i mellan tio och femton Natoövningar per år och har tio officerare på självaste Natohögkvarteret i Bryssel. Vi är inte bara bäst i klassen bland Natos ickemedlemmar; Sverige är det klart största truppbidragarlandet utanför militäralliansen med sammanlagt över 700 man under Natobefäl i Afghanistan och Kosovo.
Och relationen blir hela tiden mer intim. I sommar uppgraderas exempelvis den svenska Natodelegationen i Bryssel och från och med nästa år kommer Sverige att ingå i ett Natolett flygtransportsamarbete om tre amerikanska Boeing
C-17-plan.
Men så fort giftasfrågan kommer upp slår Sverige bakut. I skydd av mörkret spelar vi gärna under täcket med Nato, men att utbyta ringar – försvarsgarantier – är inte att tänka på.
Konsekvensen av denna märkliga fobi är rätt fascinerande. Andra länder ställer upp med soldater i farliga operationer för att kunna komma i fråga för Natomedlemskap. För Sverige är det tvärtom. Vi hjälper gärna till i Afghanistan och Kosovo, men vill bli lämnade ensamma om något hot mot förmodan skulle uppstå mot Sverige.
Land efter land har
passerat Sverige i Natos väntrum. Ickemedlemmen Sverige åker som sagt till Natolandet Rumänien i veckan. Nej, rumänerna släpar inte runt på Ceausescus lik längre; de är medlemmar i såväl EU som Nato och har därmed mer att säga till om i västs VIP-klubbar än Sverige numera.
Och det slutar inte där. Bland de länder som kan komma att bjudas in i Nato
i veckan återfinns Albanien och Makedonien. Inom en snar framtid kan vi alltså befinna oss i ett läge då
Sveriges statsminister sitter och trycker med partnerskapsländerna Uzbekistan och Tadzjikistan medan
Albanien tar plats vid Natobordet. Vilken skön värld.
Tills nyligen fanns det i alla fall förhoppningar om att Sverige skulle gå med i
Natos snabbinsatsstyrka, NRF. Finland kommer att lämna in en sådan intresseanmälan
i Bukarest i veckan. Men även denna oskyldiga förlovning är tydligen för mycket för Sverige.
Socialdemokraterna bromsar med hänvisning till att försvaret inte har råd samt att åtagandet skulle föra Sverige ett steg närmare Natomedlemskap. Detta motstånd har i sin tur fått regeringen att avvakta.
Ett land som däremot väntas visa sitt intresse för att vara med i NRF är den forna Sovjetrepubliken Ukraina. Om Ukraina dessutom lyckas med ambitionen att uppnå kandidatstatus i
Bukarest har Sverige placerat sig öster om Kiev i kön till Natoklubben.
Allt detta skulle vara begripligt om Sverige inte trodde på samarbetet med Nato. Men så är ju inte fallet. Inget annat land anstränger sig lika mycket för att passa in i en klubb som man officiellt inte vill vara med i.
Det borde vara dags att komma ut ur garderoben med förhållandet till Nato. Vem vet, svenska folket kanske inte är så fördomsfullt som
politikerna tror.
Upp
Gå till förstasidan