Liza Marklund: "Därför sticker era medlemmar"

Det var på tiden. Svenskarna verkar äntligen ha fattat att facket inte är någon frälsare, utan en elitistisk maktfaktor som strider för ett specifikt särintresse: sina privilegierade medlemmar.
I torsdags visade nya siffror att LO tappade 129 413 medlemmar i fjol. Störst uppges minskningen vara bland arbetslösa och studerande.
Jag är förvånad. Inte över att de som står utanför arbetsmarknaden lämnar facket, utan över att de överhuvudtaget gick med. Varför?
Facket struntar ju fullständigt i dem.
Att betala en svindyr avgift till någon som enbart motarbetar en är ju inte bara korkat, det är direkt masochistiskt.

I flera decennier har jag funderat över hur den svenska fackföreningsrörelsen lyckats slå i oss att de personifierar rättvisa, solidaritet och stöttandet av de svagaste i samhället.
Det är möjligt att beskrivningen bar någon form av relevans en gång i tiden, men det var länge sedan.
Alla fackförbund vill att just deras medlemmar ska få mera pengar och fler förmåner på alla andras bekostnad.
Ta bara IF Metall senaste hot: man tänker lämna LO-samordningen inför nästa avtalsrörelse om inte Kommunal slutar tjafsa om kvinnolönerna.
– Vår ambition är att vara kvar i samordningen. Men vi måste göra en avvägning av vad som är bäst för våra medlemmar, sa IF Metalls ordförande Stefan Löfvén till Svenska Dagbladet tidigare i veckan.
Så tydligt har jag sällan hört det sägas.
Karlarna i metallfacket har fattat att de förlorar på jämställdheten. Om kvinnorna i andra fackförbund får anständigt betalt och mer inflytande så innebär det att männen förlorar makt. Att förlusten är kortsiktig och i förlängningen innebär en rejäl förbättring av hela samhällsstrukturen struntar man givetvis i.

Men det största problemet med den svenska fackföreningsrörelsen är inte att de driver sina medlemmars särintressen, utan att den har styrt hela den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken under många årtionden.
Ända in på 1990-talet var alla LO-medlemmar också tvångsanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag, som var med i hotell- och restaurangfacket på 1970-talet, var en av dem – och jag hade inte en aning om att jag var registrerad sossemedlem. Jag och alla andra betalade inte bara vår fackavgift, vi betalade också en avgift till sossepartiet varenda månad – pengar som var oerhört viktiga för sossarna. Faktum är att partiet byggde stora delar av sin ekonomi på de tvångsanslutna LO-medlemmarnas pengar.
Snacka om strypkoppel.
Sa facket ”hoppa” så hoppade sossarna.
Det är därför vi fortfarande, än i dag, styrs av otroligt orättvisa och diskriminerande lagar som las, Lagen om Anställningsskydd, som enbart ser till de fastanställdas rättigheter och struntar i alla unga, arbetslösa, handikappade och utsatta.

Och själv då? Är jag fortfarande kvar i Hotell- och restaurangförbundet?
Nix. När jag började jobba som reporter på Norrbottens-Kuriren i maj 1985 bytte jag till SJF, Journalistfacket.
Fast där blev jag inte långvarig.
Några år senare föreslog Journalistförbundet att alla medlemmar som snurrade runt i en vikariesväng utan slut (en situation som var helt och hållet skapad av las), skulle tvingas bort från yrket helt och hållet. SJF skulle bara företräda de fast anställda.
Man nöjde sig alltså inte med att negligera sina svagaste medlemmar – man gick in för att aktivt jävlas med dem. Själv hade jag fast jobb och skulle alltså inte drabbas av förslaget, men någon jävla måtta fick det faktiskt vara.

Det finns något som heter solidaritet, även om man inte hittar någon inom den svenska fackföreningsrörelsen.
Därför gick jag ur facket våren 1989.

Av Liza Marklund
liza.marklund@expressen.se