Tjurrusning
Med blodsprängda ögon och tonen hos en stucken tjur har nu Johan Norberg i snart två veckor stångats mot DN Kultur i allmänhet och Maria Schottenius och mig i synnerhet.
Vad fick honom att se rött?
I Dagens Nyheter den 10 februari skrev jag en artikel om Eurabienlitteraturen, den flod av böcker som gör gällande att Europa håller på att tas över av muslimer. I en mening berättade jag att Bruce Bawer, författare till While Europe slept – How radical islam destroys the west from within, använder Johan Norberg som kunskapsskälla för sin tes att Sverige är en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Totalt 209 tecken, inklusive blanksteg. Och Sverige har fått en ny kulturdebatt: denna gång en ensam tjurs vilda rusning i ett vattenglas.
Norbergs vrede grundar sig i uppfattningen att jag ljuger. Han upprepar detta om och om igen, och slår med största möjliga kraft fast att Bawer inte använder honom i sammanhang som har med islam eller muslimer att göra.
I tisdagens Expressen kommer dock Norberg med ett häpnadsväckande erkännande: han har över huvud taget inte läst boken. Hur han så tvärsäkert kan frusta att jag ljuger om vad som står i While Europe slept utan att ha läst boken, och samtidigt framställa sig som riddaren av det upplysta förnuftets alla dygder, övergår mitt förstånd.
Så vad skriver Bawer? Var och en som tar del av det empiriska materialet kommer att finna detta: i ett avsnitt som spänner över 20 sidor argumenterar Bawer för att Västeuropa präglas av uppsvällda välfärdsstater som indoktrinerar sina invånare att vörda muslimer. Djupast är förtrycket i Sverige. Bawer talar om ett etablissemang med ”en oerhörd kontroll över de nyheter och opinioner som allmänheten får (och inte får) ta del av”, om skandinaviska länder ”där det knappast finns någon gräns för statens maktsfär”, om medborgare som dignar under en ”exceptionellt påträngande uppsättning förbud, skatter och bidrag”. Och värst av allt: i detta moras av välfärdsförmåner och offentlig sektor får ingen diskutera de muslimska invandrarnas barbari.
Som sin huvudsakliga referens nyttjar Bawer en viss ”svensk intellektuell” vid namn Johan Norberg, som ”upplever att det socialdemokratiska etablissemangets konsensus är ett så framträdande drag hos det västeuropeiska samhället att han har gett det ett namn: ’enidéstaten’”. Vilken är den enda tillåtna idén i denna ”enidéstat”, det begrepp Bawer alltså lånat från Norberg? Bawer svarar själv: ”den ’enda idén’ i ’enidéstaten’ är uppenbar: muslimer i Europa är en färgstark och berikande tillgång – punkt slut.” På nästa sida punkterar dock Bawer samma enidéstat med konstaterandet att ”arbetslösheten och brottsligheten i själva verket är mycket hög bland Europas muslimer”, och så fortsätter han att bröla och larma om det muslimska infernot.
Jag förstår om Norberg är upprörd över att hans käcka tanke dragits i smutsen. Han hade säkert aldrig menat så här.
Vad jag däremot omöjligen kan förstå är följande: om Norberg nu lider så våldsamt av att få sin idé om enidéstaten sammanvävd med islamofobi, varför riktar han då inte hela sitt artilleri av bloggar, mejlbombningar, ursäktskrav och annan uppsökande verksamhet mot Bruce Bawer, Random House och dess förlagschef, som sprider denna sammanvävning över världens bokdiskar? Varför väljer han att bränna av samtliga kanonader mot mig, DN Kultur och Maria Schottenius? Vi har ett idiom för sådana prioriteringar. Det kallas att skjuta budbäraren.
När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.
Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.
Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land, i veckans praktiska politik från vår regering. I måndags proklamerade Jan Björklund och Nyamko Sabuni att invandrare inte längre ska kunna rulla sig i socialbidrag genom att stanna i SFI hur länge som helst. De måste ut från klassrummen.
Tydligare än så blir det inte: typiskt nyliberal retorik om bidragsberoende glider sömlöst in och ut i lika typiskt rasistisk retorik om invandrare.
I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare?
Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.
Andreas Malm
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan